Blogg om höns och lantliv

Archive for the month “mars, 2015”

I väntan på grönskan…

linderodsvin
…får du lite bilder från ett café mitt uti buschen…
Vi var där några stycken i somras och jag passade förstås på att ta lite kort. Stället heter Gaia och ligger i närheten av sjön Lygnern, söder om Kungsbacka. En bit in på en grusväg, så lite knaggligt för den som racercyklar…, men med andra fordon går det ju bra.

grisar
Fanns lite presentgrejer, växter och trädgårdssaker i den lilla butiken. En liten oas mitt i ingenstans! Grusvägen in går från den fina landsvägen söder om Lygnern och jag antar att det är välbesökt under högsäsong.

linderodssvin
Fint, blommigt trädgårdscafé! Och så hittade vi några söta linderödsgrisar. Blir dom större tro? Kanske är det såna där minigrisar (såna folk köper för att ha inne, typ som hund, och så häpnar dom sen över att de bara växer och växer…. och inser att de ehh… köpt grisen i säcken… 😉 ).

linderodsgrisar

Eller finns det egentligen inget som heter ‘minigris’? Keliga, sociala och charmiga var dom i vilket fall.

minigris
Och så fint dom hade det! Man blir ju bara så glad av att se välskötta och lyckliga djur. Med eget parasoll och allt…

minigrisar
Raw food lunch. All mat var vegetarisk och lagad på plats. Jag minns särskilt det här goda moset, kan det ha varit sötpotatismos? Vet inte vad det annars kunde ha varit för mos men det var nåt alldeles speciellt. Och så grönsaksbiffar, nån god röra och en fräsch sallad. Allt passade så perfekt ihop! Supergott!

Annonser

Spadar, skopor och jord…

grusgang-hons
Nu har vi fått några lass jord och grävskopan har plattat till så nu börjar det likna nåt! Det hela har liksom fått lite former. Kommer bli trevligare och mer lättskött med gräsmatta här än ett sumpigt dike. Spännande!

grusvag-hons
Spännande tycker även hönsen… för när grävmannen hade åkt hem passade vi på att ta en titt. Det här med jord alltså, det är ju bara så skoj! Jag och hönsen har gått och skrotat lite här idag och de har märkt att spaden är ett bra redskap och hjälper gärna till!

grus-hons
I och för sig så var inte skopan helt ointressant den heller… Larvfötter, alltså bara det låter ju mycket intressant 😉 . Gentlemannen Nuppe har fullt upp här och skyndar efter för att hålla reda på äventyrliga radarparet Dora och Kira.

grusgard-hons
Ja, vad kunde man vänta sig? ‘Vad finns det här??’
Nuppe ser skeptisk ut och vill helst att Kira går därifrån.

grus1-hons

Det här med att förlänga gräsmattan, ja, vi tänkte att då kan hundarna springa ända fram till vägen och skälla på folk och hönsen kan liksom bara gå rätt ut på vägen! Blir ju perfekt 😉 . Hönsen har, som du ser, redan fattat tycke för detta… Staketet ska vi förlänga hit ut men det kommer väl knappast hindra vissa. Men innan dess ska vi helst ha gräs här annars kommer både höns och hundar med glädje ta sig an jobbet som jordfräsar…

Fredag!

fredagsmys-hund
Hönsen är nattade, nymfisarna har kurat ihop sig i sin bur och vi andra har blivit utfodrade… Så nu blir det fredagsmys med vovvar och film!

fredagsmys-med-djur
Ha en trevlig helg!
heart

Djurens sjukdomar

honor-tuppar1
Nu har vi ju bara tre hönor och två tuppar och visst går det även om det säkert skulle bli mer harmoni med fler hönor. Tupparna blir mindre kaxiga och hönorna får det lite lugnare (tänker främst på deras ryggar sen i sommar…hönssadlarna kommer väl till pass men ändå…). Funderar på om vi ska utöka med några hönor. Vi vill inte ha kycklingar så vi får se var vi kan hitta några passande. Stora, tunga och helst rätt härdiga raser. Jag är lite rädd att de skulle ta i nån smitta, vill så gärna att de ska få vara friska! Men kanske går det mesta att förebygga med karantän. Två veckor ska visst vara bra. En tillfällig plats behöver vi då… mmm får tänka lite.

honor-tuppar2
När vi skaffade våra höns rekommenderade han som sålde att ta några extra. För ‘lite svinn får man räkna med’ och tyvärr är det nog så med höns. Visst kan de leva upp till 10-15 år och sällan vara sjuka eller råka ut för rovdjur. Men kanske ändå ganska ovanligt. Eller, har du erfarenheter? Finns så mycket som kan drabba dom, fast det beror ju oxå på hur härdiga raser man har, skötsel, nogrannhet och massa annat…

honor-och-tuppar
Visst är höns rätt lättskötta, det är ju egentligen bara att se till att de har fräscht vatten och bra foder, lite nyttigheter som frukt och grönt och att de får sysselsättning samt gå fritt en del. Att de är säkra i sin hage och att man alltid stänger luckan på kvällen. Och så det förebyggande jobbet med att bygga och underhålla ett hygieniskt och praktiskt hönshus förstås. Det svåra tycker jag är att ha koll på sjukdomssymtom och avgöra hur farliga dessa är, skydda mot rovdjur och tillgången på bra veterinärer. Lite lättare med en hund som man har så tät kontakt med och också kan ta till vilken veterinär som helst.

honor-tuppar3
Men hönsen har ändå varit rätt friska på dessa år. Några fotbölder, en eller två lindriga förkylningar som gick över av sig självt, Dinos kind/öga som svullnade upp och så det senaste som jag inte tog reda på exakt vad det var men som åtminstone inte verkar ha smittat. Och så den avslitna sporren då och några kammar som vi fått plåstra om.

hur-manga-honor
Men att höns (eller alla slags djur förresten) kan vara sjukliga måste man bara ha i bakhuvudet när man skaffar dom! När man går i hönstankar kan det vara svårt att föreställa sig hur fäst man kommer bli vid dessa charmiga och sociala små individer. Kanske inser man först efter ett tag hur känslomässigt engagerad man blivit och då ångrar man sig att man inte hade den där extra bufferten för vård. Så se till att ha en ‘hönsbuffert’. Alltid bra att förbereda sig ekonomiskt plus att kolla upp vart som är bäst att åka när de behöver vård.

Vår riesen Atlaz har haft det mesta – hjärnhinneinflammation, öroninflammation, skador på klor och tassar, skadad tand, operarerat bort mjälten, hudinfektion, annan infektion, hälta… och säkert mer (som M har bättre koll på). Men trots allt en rätt pigg och busig 11-åring! Blandisen Andruska har bara haft det med tänderna sen hon kom till oss för snart 3 år sen. Nymfparakiterna har aldrig haft nåt på 8 år. Peppar peppar! Att familjen är frisk är ju det allra viktigaste! Den där tacksamheten att alla är friska blir extra stark när nån är/varit sjuk. Det lär en liksom att uppskatta det enkla eller det lilla och inte ta saker för givet.

En bra hönsveterinär?

hons-hos-veterinaren
Sitter här med fakturan från Distriktsveterinärerna i Kungsbacka för det sista besöket med Kajsa. Fick en extra avgift för ‘rådgivning’ på 530 kr… Jag var ju orolig för henne eftersom hon var så dålig och då ringde jag jouren (är gratis) 3 gånger vid olika tillfällen när jag inte kom fram på ord. öppettider. Funderade på om det var därför eller om det berodde på att jag ställde några frågor vid besöket. Kan tillägga att på dessa fåtal frågor svarade veterinären vääääldigt ingående. Att man får ställa frågor vid ett besök är ju självklart på många kliniker. Man förväntar sig ju att vetten själv ser till att runda av, alternativt ger kortare svar om han/hon märker att tiden tickar. Eller? I och för sig står det på deras hemsida att ‘om åtgärden blir mer tidskrävande eller komplicerad än normalfallet kan det kosta mer. I så fall förklarar vi det på ditt förrättningsunderlag. För vissa åtgärder, som till exempel rådgivning, tar vi en timavgift i stället för ett fast pris’. Eftersom jag inte fått något underlag vid besöket och jag heller inte brukar betala för nåt jag inte vet vad det är ringde jag för att fråga och fick prata med en veterinär i receptionen.

veterinar-hons
Svaret jag fick var smått chockande. Jag sa att jag bara ville veta vad rådgivningskostnaden innebar. Hon sa att hon kunde titta på det och tog fram fakturan i systemet. Så började hon förklara att ja, en sån avgift kan man få om man har misskött sig. Misskött (what?). Det var inte bara ordvalet jag reagerade på utan den otrevliga tonen och attityden i hela samtalet. Eftersom hon inte kunde säga om det var frågorna vid besöket eller joursamtalen som hade kostat frågade jag var gränsen går, när man så att säga börjar missköta sig. Då högg hon direkt och sa ‘men hallå, jag sa inte att det var DU som hade misskött dig! Nu får du ta och lyssna på mig!’ Hon lät som en arg översittare till skolfröken som fått nog… Jag blev helt paff över denna plötsliga otålighet… Jag ställde en helt normal fråga och var inte otrevlig. Jag sa inte ifrån vilket jag ångrade men det löste sig sen 😉 . Nedvärderande kommentarer är bland det värsta jag vet! Även om hon inte menade att det var just jag som misskött mig tycker inte jag man ska prata om kunder i såna termer.

Hon pratade runt kring generella regler och gav inget konkret svar på vad kostnaden var. Jag försökte räta ut men fick då svar ännu argare, ‘nu tar du och lyssnar på mig, lyssna nu! Det kan vara att man ringt jättemycket eller tagit jättemycket tid vid besöket eller båda delar’. OMG, ok, ok tänkte jag. Kanske var hon egentligen sur på sig själv för att hon inte hade kläm på reglerna eller inte hade förståelse för att man kan ta en höna till veterinären. Vad kallas det nu? Projicering? När man känner sig trängd, trampad på tårna eller hotad och egentligen inser att man själv agerat mindre bra försvarar man sig och försöker få den andra att känna att det är den som gjort fel. Andras beteende har egentligen rätt sällan med en själv att göra. Jag tycker bara det är så svårt att förstå varför vissa människor verkar ha ett behov av att vara otrevliga eller nedlåtande! Vad vinner dom på det? Till slut bad hon mig ringa den veterinär jag vart hos istället så han fick svara på frågan (tack, snällt att du inte sa det direkt så jag slapp detta bemötande, bah!).

Det kändes som om hon hade bestämt sig från början att inte ta det här ärendet på allvar. Taggarna utåt direkt. Och eftersom jag visste med mig att jag ju ringt några gånger började jag känna mig… eh, kan inte förklara. Liksom utsatt och nedvärderad. Ja, jag är ju känslig när det kommer till djuren. Ett ödmjukt beteende borde vara ännu viktigare när man pratar med en kund som man vet varit orolig för sitt djur och sen varit inne för att avsluta djurets liv. Även om hon tyckte jag var obekväm och främmande eftersom hon troligtvis inte själv hade samma syn på höns (eller om hon bara tyckte jag var vetgirig, vad vet jag?) borde hon inte visa det för mig!

Som veterinär borde man ha empati för alla djur oavsett djurslag! Kan man inte vara professionell kanske man inte ska jobba med serviceyrken, speciellt inte där man handskas med människor i en känslig situation…

veterinaren-hons
Nu har jag pratat med den veterinär vi var hos då för två veckor sen, sista gången vi var där (sista för gott troligtvis) och han förklarade att hela ärendet har tagit mer tid än normalt pga joursamtal men också för att jag hade många frågor vid senaste besöket.

Fast det jag frågat var bara om det var rätt att hon fick somna in. Jag ville bara ha en snabb bekräftelse. Istället fick jag en jättelång utläggning och filosofiska turer kring att ta bort djur eller inte. Det var det som tog tid. Sen frågade han hur vi skulle gör med SVA – skicka in för obduktion eller inte, men vi sa direkt att vi redan bestämt oss för att inte göra det. Då hade han lååånga utläggningar och åsikter kring detta. Jag passade på att ställa nån mer fråga och fick fler långa svar. Om detta tog tid? Yes! Och det får jag nu betala för. När jag sa att jag upplevde att han hade haft mycket att säga samt att jag tyckte det varit bättre om han hade rundat av mötet och svarat mer kort började han istället gå in på att det ju också handlade om telefonsamtalen… Så egentligen fick jag inget svar där heller vad som var vad utan bara att ärendet i det stora hela tog tid. Men, men… ok.

Vi kom inte längre men eftersom jag fick så konstigt bemötande av hon i receptionen tidigare sa jag att jag ville prata med chefen om det och frågade hur jag får kontakt med honom. Vad tror du han sa? ‘Enklast är nog att du går via receptionen, och det numret kan du säkert utantill vid det här laget (!)’. Alltså! Får man bete sig såhär mot en kund? Han försökte säkert bara vara rolig och jag gillar humor men tror du jag tyckte det var roligt? Nope! Så, nu har jag fått berätta (även det) för deras chef och han tog det på allvar och lyssnade. Så nu känns det bättre. Hade nog varit svårare att gå vidare om man bara tagit det utan att få någon slags upprättelse. Fakturan tänker jag inte överklaga, jag betalar och släpper detta nu. De har fått min feedback, det får räcka.

Vården var det säkert inget fel på men jag tror att de hade gjort grundligare undersökningar om jag gått direkt till Blå Stjärnan. De har ju en hel fågelavdelning där. Dyrare och längre att åka men det hade nog varit bättre nu med facit i hand. Generellt kan man säga att Distriktveterinärerna kan mer om lantbruksdjur än andra kliniker (som kanske inte ens tar emot). Sen kan ju kompetensen skilja från olika ställen. Distriktsveterinärerna i Klippan och i Laholm lär vara rätt hönskunniga. Men bor du i Göteborg med omnejd är nog Blå Stjärnan bäst. Sen finns ju Roslagstull och Strömsholm, såna stora djurkiniker kan fåglar. Sen kan man alltid ringa och rådfråga (eller? ähum). Jo, men det tycker jag faktiskt!

Ju fler som åker till veterinären med sina hönor desto högre kommer resurserna och förståelsen bli och det vore väldigt välkommet! Mer respekt åt hönor och tuppar!

 

Ha en fin kväll

tupp-staket

Äggets baksida

agg
Jag har nu mailat med en hönsexpert i USA och vi gick igenom Kajsas symtom. Hon kunde inte säga säkert förstås men jag fick veta att hon med stor sannolikhet led av någon typ av reproduktionssjukdom. Sjukdom orsakad av äggläggande är den vanligaste dödsorsaken hos tamhöns. Hur mycket hobbyhönor värper beror delvis på ras och ålder. Vissa raser, som leghorn, värper mycket och att lägga ägg nästan dagligen sliter oerhört på en liten hönskropp. Om det är så vanligt med dessa sjukdomar bland hobbyhöns kan man ju bara ana hur många som lider av detta i det tysta inom hönseriernas stängda dörrar, hu…!

I naturen (djungelhöna som de var från början) lägger hönor ca 30 ägg om året. I industrin kanske 330! Kanske tänker man att det är ok att äta ägg eftersom hönor ändå värper och då måste man ju ta till vara på äggen. Men vad man kanske inte tänker på att det är människor som mixtrat med deras hormoner för att få dom att värpa alla dessa ägg. Det höga värpandet i industrin forceras fram på onaturliga sätt och beror på att hönorna framavlats till speciella värphybrider som lägger mycket ägg, men också på speciella ljusprogram i fabrikerna samt användande av värpfoder som triggar äggläggning.

Att hönor inte kan bete sig naturligt i industrier förstår nog de flesta men det där med fodret kanske inte alla har koll på. Själv trodde jag att hönor behöver värpfoder för att täcka upp de näringsämnen som går åt vid värpningen. Fast egentligen värper de för att man ger just värpfodret (delvis i alla fall)… Har forskat lite i detta och tänker nu kolla upp vilket foder som är bäst för att minska värpandet och erhålla optimal hälsa. Jag vill ha friska hönor och att förebygga äggledarinflammation m.m är mycket enklare än att få en redan sjuk höna frisk. Dessa sjukdomar är plågsamma och svårbehandlade! De kan ev. botas om man kommer in i tid men det är svårt och de får ofta tillbaka det. Värpfoder är heller inte speciellt hälsosamt. Värpningen behöver kanske inte ta slut helt men att de pressar ut ett ägg varannan dag känns knappast hållbart… Jag återkommer till detta med foder när jag forskat klart.

Trots att Astrid Lindgren önskade sig ett förbud mot hönor i burar på sin 80 års-dag lever idag fortfarande 20% av dagens 7,2 miljoner värphöns i burar (!). Där går de alltså på galler med ungefär en storlek som en A4-sida att röra sig på. Utan möjlighet att krafsa eller ens sträcka ut vingarna. Jag blir vansinnig av att tänka på det! Det är så ofattbart sjukt hur man kan utnyttja oskyldiga, kännande individer så gravt! Och allt för att det ska bli så billigt som möjligt. Ekonomin sätts i första rummet. För priset, det betalar hönorna – med sitt lidande och sin död.

Ägg och äggvita används i många färdigprodukter och kommer ofta från burhöns så vill man få bort burarna måste man ställa krav på sin butik, eller skippa dessa varor. I Krav-hönserier har hönorna mer plats samt får vara ute ibland men vi pratar ändå om samma onaturligt stora flockar på 1000-tals individer, ljusprogram, extremt utnyttjande, sjukdomar, dödande av nyfödda tuppkycklingar, transporter och samma plågsamma slaktmetoder… Allt det bidrar man alltså till även när man väljer de bättre äggen i affären. Visst är Krav-ägg bättre än burägg om man ska se det relativt men det bästa alternativet för hönorna är självklart att vi börjar bry oss, blir medvetna och väljer bort färdigprodukter som innehåller ägg, väljer ägg från små gårdar där de har det bra och/eller att man drar ner på äggkonumtionen.

När jag ser eller tänker på plågade hönor vill jag alltid göra nåt åt det. Obekvämt kanske. Kanske är det bekvämare att bara blunda för det och låtsas som ingenting. Många gör det. Fortsätta som man brukar. Gömma sig bakom stenålders-argumenten att vi ju behöver äggen och köttet och att Sverige ju har bra djurlagar osv. ELLER så öppnar vi ögonen och ser till att förändra! Läs gärna på Djurens Rätts sida vad man kan göra. Upplys dig, dela, tipsa, påverka! Välj att göra skillnad för dessa underbara djur!

Djurens Rätt – om äggindustrin

 

Matrester

fil-hons
I helgen åt hönsen upp lite rester. Bland annat den överblivna filmjölk vi köpt till Kajsa för hennes lösa mage. Passade på att blanda ut den med annat som behövde ätas upp: lite nässelpulver, vetekli och ris. Slafs slafs… Nuppe var mest förtjust. Men kunde inte riktigt bestämma sig om han skulle äta eller dricka.

filmjolk-honor
Det var förståeligt nog inte bara näbben som doppades, utan både kammar, slör och allt möjligt.

filmjolk-hons
M var också lite trött den här helgen och somnade gott på bänken i solen. Vi andra ägnade oss åt filen. Efter att Nuppe torkat av näbben på min sko gick han och tog lite mer och ställde sig sen och spanade in husses byxor. Granskade dom, gick runt, tittade igen, kollade sen försiktigt upp mot hans ansikte (ja, han sov) och torkade sen av näbben…

fil-honor
‘Bah! Sikket kladdande!’ Töntigt, tyckte Dino.

Bearbetning

hundar-adopterade
Har rensat tankarna lite med olika sysslor. Att förtränga jobbiga upplevelser är nog aldrig bra men att stundvis distrahera är helt ok, för man kan ändå inte bearbeta allt på en gång. Det får gärna tas lite i portioner. Samma sak med sorg. Hundarna har alltså båda blivit duschade och Atlaz (han i svart) har även blivit klippt. Han är jättesöt så tycker jag, även om han inte direkt liknar en riesenschnauzer (men VAD gör det…?). Rena, fina och lättskötta pälsar har de nu. Andruska har underbar päls – blank, len och lätt att hålla efter och behöver aldrig klippas.

hons-grus
Medan M var ute med sin racercykel tog jag tag i vedklyvningen. Nej, inte den där med yxan (uhh, får läbbiga tankar bara av att tänka på höns ihop med en yxa. Har svårt att förstå varför man skulle använda den på dom? Ok, kanske i en nödsituation vid en plågsam skada eller så, som inte går att göra nåt åt och man då verkligen gör allt snabbt och rätt. Men att nacka för att äta, never!). Medan jag klöv ved och rensade tankar rensade hönsen bort lite ogräs från gruset. Kändes bra att ha dom omkring mig.

ved1
Dino kom för att titta vad jag gjorde av veden på andra sidan garaget. Han verkade tycka det blev snyggt. Får se bara om högen står lika snyggt staplad efter nästa storm…

ved-hons
Kira och Dora utforskar sågspånen. Jag saknar Kajsa så det gör ont och tänker massor på henne. Tankarna har inte riktigt lugnat ner sig; var det rätt, var det för tidigt, kunde jag gjort nåt mer, fick hon rätt behandling, hur hade det gått om jag åkt in direkt till Blå Stjärnans fågelmottagning istället (osv)?

ved4
Från vänster: Rova, Dino och Kira. Jag har också plockat lite i hagen, rensat bort rehab-avdelningen i badrummet (som tyvärr inte blev nån rehab, snyft), fotat lite och såklart varit ute på hundpromenad. Och vilat, har varit trött denna helgen. Det tar på krafterna att förlora ett husdjur. Och allt det där innan – velandet, oron och osäkerheten. Nu ska vi slappa i soffan med vovvarna.

Vi ses snart kära djurvänner!

 

Sju älsklingar

alla-hons
Tack till er som hört av er om Kajsa. Tyvärr fick hon somna in i onsdags. Känns så tråkigt och ledsamt. Blev för jobbigt att välja ut en bild på henne så jag ville hellre visa en på dom alla sju, som de var från början. Från vänster; Stina, Nuppe, Rova, Dino, Kira, Dora och Kajsa.

Sköterskan sa i fredags att om antibiotikan tar visar det på bättre allmäntillstånd redan efter några få dagar, men efter helgen blev hon bara sämre. I måndags plockade hon lite i skålen, ett och annat frö åkte ner men i tisdags och onsdags åt hon inget, jag lockade med allt men bara några maskar gick ner. Drack gjorde hon inte alls sedan i lördags, innan dess var det flera dagar sen. Hon orkade inte längre gå utan ville lägga sig ner. Hon ställde sig inte upp frivilligt de senaste dagarna. Jag var så osäker på beslutet. Hade hon ont? Hur ont? Var det ok att fortsätta? Kunde jag göra något mer? Vad är bäst för henne? Var det ok att fortsätta och riskera att hon gick bort själv – kanske i ångest, flämtningar eller smärta? Eller kanske är det det mest naturliga? Det känns nog naturligt för ett gammalt djur som mest bara är trött tror jag. Men annars? Är det egentligen rätt att avsluta liv? Blev hon deprimerad av att jag hade henne inne själv så länge? Hade hon ätit och druckit och jag visste att hon inte haft så ont tycker jag hon kunde få vara med de andra ute en stund varje dag och så hade hon kunnat få sova inne så man haft koll och kunde ge extra näring. Kanske hade det varit ok om benen inte höll pga att hon var lam men ändå hade ett ok allmäntillstånd. Men hon var fortfarande jättelös i magen och svullnaden hade inte gått ner, den har nog pressat hennes ben utåt. Jag kände att här måste väl gränsen gå.

Men samtidigt hade hon bra färg, bortsett från det blå på topparna, ögonen var klara, hon flämtade inte eller verkade orolig utan lugn, hon var ändå lite med och tittade vad man gjorde. Och maskar gick ju ner, så det kändes hemskt att låta henne somna. Tänk om det inte var svullnaden som påverkade gången, utan vätske- och näringsbrist, deppighet eller för lite stimulans och rörelseyta? Vad hade hänt om hon hade fått gå kvar med de andra och jag aldrig tagit in henne? Ska de inte äta alls eller var går gränsen? Så där gick det runt i huvudet. Jag ville också veta vad det var och övervägde obduktion, det kan ju vara nåt smittsamt också. Och då behöver jag ta ställning till det rätt snart. Usch, jobbigt att behöva tänka på sånt bland alla andra tankar, känslor och tvivel. Fast enligt SVA borde det redan brutit ut på övriga i så fall. Sådär tänkte jag i flera dagar och kunde varken bestämma mig för att gå till veterinären igen eller hur jag skulle göra med det andra. Och tänk om det ändå fanns något att göra – annan medicin eller andra undersökningar? I så fall var jag beredd att göra det. Blev värsta inre konflikten. Jag har velat hit och dit och haft ångest över att inte veta vad som är bäst för henne, hur mkt hon lider och ens vad det är. Jag ringde Blå stjärnan igen i måndags samt Distr.vet och en hönsveterinär och beskrev symtomen igen och vilken behandling vi gett och alla sa att när inte antibiotikan tagit och hon nu är så dålig att varken äter, dricker eller kan gå behöver hon få hjälp till andra sidan. Fler undersökningar kunde heller inte göras, kanske på Blå Stjärnan men de sa att hon är alldeles för dålig för det nu. Så i onsdags var vi hos Distr.vet i KBA och hon fick somna in. Jobbigt.

Jag försöker ha lite känslomässigt avstånd till hönsen eftersom de är så många och att de lätt kan få sjukdomar plus att vård inte fås så lätt, men när man väl intensivvårdat en höna i en och en halv vecka får man såna moderskänslor och beskyddarkänslor! Jag ville så gärna att hon skule bli bra. Förra fredagen när jag körde iväg från veterinären, med henne och medicinen kände jag mig så förhoppningsfull. Hon förtjänade att bli bra och komma tillbaka till ett bra hönsliv med de andra, efter allt hon fått stå ut med i badrummet. Känslorna och medlidandet blev så starkt dessa dagar. Jag ville inte att hon skulle lida ihjäl, kanske i ångest och flämtningar och varje morgon var jag så rädd att hon skulle ha somnat själv. Det skulle inte ha känts bra. Men det andra kändes heller inte bra. Nu i efterhand tänker jag om det var för tidigt, kanske kunde hon fått nåt dygn till men då fanns ju risken att hon skulle självdö och därmed kanske lida… Svårt, jag visste inte om hon led och hur långt det skulle varit kvar om hon gått bort naturligt. Säkert hade man kunnat hålla henne vid liv med näringslösning och vatten länge till, vem vet, men hur länge och hade det varit ok? Om nån känner igen symtomen och har erfarenhet snälla hör av er till mig så jag får veta.

Nu med lite bagage känner jag att jag borde åkt till Blå Stjärnan direkt, de har ju en fågelmottagning och de tar emot höns och tvekar inte att göra fler undersökningar. Tänker mycket på henne. Jag hade gärna fortsatt behandla henne. Vet fortfarande inte vad det var och ingen har kunnat ge mig svar och det känns jobbigt. Men jag misstänker bukhinneinflammation, äggledarinflammation eller bukvattensot. Känns hemskt att inte få veta men vet heller inte om det gett något. Egentligen ville jag mest obducera för att få reda på om hon fått rätt vård och om det var rätt att hon fick somna in, om det var något i skötseln som var bristfällig eller om hon ätit något giftigt. För smitta trodde jag inte på eftersom ingen annan har symtom, men säker är jag inte. Till slut bestämde jag och M att vi begraver henne i trädgården, bredvid Stina.

Post Navigation