Blogg om höns och lantliv

Archive for the month “april, 2016”

Fredagsmys i trädgården

sandbadar2
Haft en paus i staketbygget ett tag men har i alla fall grävt ner en stolpe (det var ju fantastiskt…!). Men att bära iväg högen som blev över behöver vi  inte bemöda oss med för den tyckte Kira och Dora passade bra som sandbad…

sandbadar
Dino och Rova vet så väl var grinden är och vankar fram och tillbaka för att hitta öppningen (för dom måste väl ha tagit grinden?)… Fast rymlingarna tycker grindar känns lite överdimensionerat när man ju bara kan hoppa över…!

sandbadar7
Helt obekymrade om de andra badar de vidare. De söta systrarna är nöjda bara de får vara tillsammans.

Det här med sorg

honsens
Det enda jobbiga med djur är när de är sjuka eller går bort. Jag vet hur jobbigt det är när man förlorat ett djur eller någon annan nära, så jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter, kanske kan det hjälpa någon. Ska försöka att det inte blir för tungt, eftersom jag vill att bloggen i första hand ska vara positiv och i bästa fall ge dig något. Råden passar kanske inte alla eftersom man bearbetar på olika sätt och mår bra av olika saker, men generellt. I annat fall är det kanske bara skönt att veta att det finns fler som känner så mycket för sina djur och att det inte är konstigt att sörja lika starkt eller starkare än som om det vore en människa.

Av egen erfarenhet är de två första dagarna värst. Kan man bara ta sig igenom den första veckan är man redan på god väg. Jag lovar att det blir bättre med tiden!! Det låter osannolikt just när det hänt men det blir bättre. Fast det kräver dock att man stannar upp och låter sig sörja. Kör man bara på som vanligt, utan att reflektera över hur man känner sig, går det inte lika bra sen. Att flytta, möblera om, byta jobb eller begrava sig i aktiviteter är ingen bra idé när man just börjat sörja. Fast jag förstår att folk gör så för att fly från jobbiga känslor. Men tyvärr finns inga genvägar. Man bör inte gå runt sorgen utan rakt igenom, även om det är svårt. Just i det värsta ögonblicket känns det som att inget nånsin kommer bli sig likt igen. Man undrar hur man ska kunna gå vidare. Man undrar kanske t.om hur man ska överleva. Prio ett den första tiden är bara att härda ut! Att ta hand om sig och ta det lugnt så mycket det går. Hitta nån du kan öppna dig för, prata inte med vem som helst. Ibland upplevde jag att det inte hjälpte ett dugg eller t.om kändes värre efter att ha pratat med vissa personer (såna som inte själv har djur, upplevt något liknande eller inte har tillräckligt med empati eller förståelse för ens känslor och vad djuret betytt för en). Acceptera att alla inte har förståelse, så istället för att anstränga dig för att få såna att förstå och sen irritera dig på att du inte når fram, ödsla helt enkelt ingen tid på dom med dina känslor. Välj istället person med omsorg.

honsens1
När vår Atlaz gick bort i höstas gick det någorlunda bra de första timmarna. Tårarna rann men vi kände ändå ett märkligt lugn. Nu slapp han lida. Och vi kände oss trygga med att vi gjort det vi kunnat och att vi hade gjort rätt som lät honom somna in. Jag hade varit lite som en robot senaste dygnet och bara fokuserat på honom. Men efter en stund här hemma började jag landa och fatta vad som hänt. Vad har vi gjort!? Då först började jag tänka på mig själv. Tankarna och paniken kom då som en smäll. Jag insåg att jag aldrig får se honom mer, aldrig få klappa honom mer, att jag aldrig mer kunde ge denna matglade kille något gott och att han som alltid ville vara nära nu inte fick vara med längre. Det definitiva kändes outhärdligt! Kände mig instängd. Ville bara ut. Ville bort. Jag ville vara där han var. Det var hemskt att ha lämnat kroppen. När mörkret kom kändes det ännu värre, jag kände att mörkret skulle kunna kväva mig. Lägga sig som ett lock över mig. Overklighetskänslor.

Andra kvällen kom inte bara känslorna utan även rädslan för själva ångesten. Tänk om jag inte kommer kunna andas? Som att det inte räcker att vara ledsen, nä, man ska få känna att man nog dör själv oxå, riktigt taskigt! Tortyr. Kanske behöver man nåt lugnande i början men det brukar man kanske inte ha hemma. Inte vi i alla fall. Magnus gav mig en stor whisky. Det blev lindringen. Det gick inte att komma vidare med de irrande tankarna, och det är väl tankarna som ger ångest (?). Tankarna luddade ihop sig och jag fick en sån där skön bomullskänsla i huvudet. Och så gick det att sova. För det var jag oxå rädd för, att inte kunna somna. Eller… att vakna mitt i natten i det värsta mörkret. För mig kändes det lite bättre när vi var utomhus, men det är ju svårare att gå ut mitt i natten… Jag kan faktiskt rekommendera whisky. Låt det inte bli en vana bara! Whisky är väldigt ångestdämpande. Men det är verkligen ingen lösning i längden. Bara tillfälligt de där första kvällarna när det är som värst. Har man långsiktig ångest eller mår dåligt finns hjälp att få hos en KBT-terapeut, på vårdcentralen eller privat. Behöver man bara nån att prata med finns förhoppningsvis en vän, annars finns ju alltid präster och jourhavande människor.

honsens2
Ja, det var första etappen. Men i samma veva och ett bra tag efter tampades jag oxå med skuldkänslor. De är nog rätt vanliga och naturliga. Speciellt när det gäller att förlora nån som man har beskyddar- och moderskänslor för, som djur och barn. Man vill så väl och så kan man inte göra mer – otroligt frustrerande! Vilken vanmakt! I början tänkte jag bara på allt som var bra med honom och hur mycket jag älskade honom. Jag ville bara ha tillbaka honom. Och kände mig så hemsk. Jag hade skuldkänslor för att jag skällt på honom när han var jobbig, att jag ibland var trött på honom, för att jag ägnat mer tid åt Andruska och varit mer ömkande om henne (Atlaz klarade sig ju alltid själv, han var ju en sån tuff hund, utan mentalt bagage, det var ju snarare han som beskyddade mig!). Och så skuldkänslor för att vi lät honom somna in. Alltså, hur man än gör i slutet så tror jag man får skuldkänslor! Hade han somnat av sig självt hade vi haft skuldkänslor för det oxå, då hade han ju plågats ihjäl. För att förebygga skuldkänslor – det enda är väl att göra sitt bästa för djuret när det lever. Sköta djuren bra, ägna sig åt djuren, se till att de har roligt och inte är ensamma. Engagera sig. Och att göra den insats man kan när de är sjuka, i samråd med veterinär, och när det inte går bra, be om dennes råd.

Mina skuldkänslor försvann sen. Jag insåg till slut att jag inte är perfekt och accepterade det. Varken människor, djur, situationer, familjer eller vänskap är perfekt. Och det behöver man heller inte sträva efter! Atlaz var inte heller perfekt insåg jag. Och han var ingen lätt hund. Jag tänkte på de gånger han bitit mig, hans okynnesskällande och de gånger han av svartsjuka skrämt iväg Andruska. Fast han var underbar ändå. Han fick ett långt, bra liv och han fick mycket. Sen blev han gammal och hans kropp började lägga av – hjärtat, magen, bakbenen. Efter ett tag accepterade jag  det också.

honsens3
I början gör du rätt i att sänka förväntningarna och kraven på sig själv. Inse att du kommer vara på botten ett tag. Att det är ok. Forcera inget. Haka inte upp dig på att du går och är småarg och lättstött. Det är ok. Dra dig undan men isolera dig inte helt. Känns kanske konstigt att se ett tv-program, träffa nån eller städa lite men det är bra att tänka på nåt annat en stund emellanåt. Man kan ändå inte ta all sorg med en gång, för att orka får man ta lite i etapper. Inse att det inte finns nån quick fix och att det är en dag imorron oxå. Ta gärna ledigt några dagar, eller åtminstone, gör inga fler aktiviteter än det nödvändigaste. Ta det lugnt! Vila, var ledsen, promenera i naturen. Var ensam och ha det tyst. Men hitta nån att prata av dig på.

När Stina gått bort hjälpte det lite att städa hönshuset, att ha nåt annat att tänka på en stund, och att göra något fysiskt så man blir trött på ett bra sätt. Det är säkert bra att gå ut och springa eller träna men det är lätt att man tror att man orkar som förut och så blir man ledsen för det oxå när det går sådär. Och så tror man kanske att det går bra att vara som vanligt när man går på fest, går och gympar, shoppar osv. fast det är stor risk att man plötsligt börjar storgråta och vill hem. Bara så man har det i beräkningen. Sen är sorg stressande för kroppen, så jag tror att det är bra att ta det lugnt mycket i början. Och kanske köpa nåt kosttillskott för man behöver troligtvis mer näring.

honsens6
I början tänker man inte på nåt annat än den som gått bort. Andra saker kan kännas meningslösa. T.om det man brukar tycka om. I början kommer det såna starka vågor av sorg, som bara kommer, närsomhelst. Och det får man bara ta. Det går inte att lägga ett lock på. Man behöver gråta. De där vågorna kommer ofta i början. Sen kommer de mer sällan men lika starka. Från att ha kännt sig rätt ok kan man plötsligt inte sluta gråta… Efter ännu längre tid är det inte så starka vågor. Så om det är nån tröst eller hjälp när det är som värst – tänk att det blir bättre sen. För det blir det, hur svårt det än är att förstå. Man accepterar till slut. Man klarar av mycket och man läker. Tankar på den som lämnat en och saknaden finns kvar länge, men det kan man leva med även om det hänger kvar längre än ledsamheten. Det hänger med en sen som ett ärr. Det är jobbigt, värst första månaderna, men det blir bättre även när det gäller saknaden. Man får ett annat perspektiv efter ett tag. Och när man kommit igenom sorgen på ‘rätt sätt’ känns det så skönt att man klarade av det. Och när man stundvis är glad blir man gladare för det än innan. Man inser vad som är viktigt. Man får ett annat prio. Hör gärna av dig om du har frågor! Styrkekram till dig som sörjer ett djur!

Påfyllning till stora och små

vegetarisk-mat-tofu1
Har städat hos hönsen. Helt själv denna gång faktiskt. Rätt välgörande på flera sätt att göra fint för djuren. Att riktigt få ta ut sig, smutsa ner sig och röja runt med borstar och skyfflar. Och när den jobbiga biten är klar känns det så fräscht när man äntligen får fylla på nytt rent strö och se dom ta för sig.

vegetarisk-mat-tofu4
Visst känns det bra när man jobbat fysiskt och samtidigt gjort nåt kreativt och bra? Kanske skulle man skaffa sig en liten gård…?
Efter mockande, skurande och svabbande blev det lite dammande av hyllor. Samt påfyllning av mat.

vegetarisk-mat-tofu5
Till och med den långa stegen upp till sovpinnen har skrubbats… Kira och Dora var först in för att kolla hur allt blev.
Nytt och fräscht gillar dom. Nuppe tyckte alltid detta var extra spännande och gjorde sitt speciella ‘kom, här finns nåt roligt’ – läte. Saknade honom mycket när jag var klar.

vegetarisk-mat-tofu2
Hade en lång pinne som låg och skräpade på vedhögen. En sån det var tänkt att man nån gång skulle kapa och göra ved av (när man ändå har motorsågen framme, vilket inte är varje dag direkt). Nu blev den med hjälp av en helt vanlig fogsvans en ny sittpinne istället. Klappar mig själv lite på axeln när jag tar tag i saker utan Magnus hjälp.

vegetarisk-mat-tofu
Magnus som förresten oxå tagit ut sig, på sin träning inför Vätternrundan, ser just nu till att även vi får påfyllning. Idag gör han sin goda vegetariska gryta med tofu, minimajs, champinjoner, grönsaker, kokosmjölk, thaikryddor och ris. Välbehövligt och gott! 🙂

Ha en fin kväll vänner!

Vila i frid älskade Nuppe

nuppe-min
I måndags gick vår älskade fina Nuppe bort. Känns så otroligt tomt i hönshagen. En sån snäll, uppmärksam och beskyddande tupp som var så mån om sina hönor. Så vacker med sina glänsande fjädrar. Vill ha honom kvar!

nuppe-min1
Förstår inte vad som hände, han har varit som vanligt – ätit, varit ute med de andra, varit företagsam, sprungit osv så sent som i helgen. Inga symtom från ögon, näsa, mun och ingen annorlunda andning. Ingen hälta eller ostadighet. Efteråt såg jag däremot på bajsbrädan att avföringen var ljusgrön, vilket de andra inte hade och det är inte riktigt den nomala färgen. Men fast i övrigt, men lite torrare och mindre klumpar. Annars var det bara i söndags, när de fortfarande var lösa i trädgården, strax innan de skulle gå och natta sig, och fick matrester (som han åt av), att han var lite, lite sävlig och inte hoppade efter de andra över staketet. När vi tog in dom hoppade han upp och la sig på pinnen bredvid de andra. Sent på kvällen tittade jag till honom och han fick lite äpple och fröer ur handen. Han hade satt sig som vanligt på pinnen men stödde lite med vingarna.

nuppe-min3
På måndag morgon satt han kvar på pinnen fast de andra gått ner. Jag lyfte ner honom och då bar inte benen. Han vinglade inte, han stog bara inte. Han la sig ner i ruvställning och ville inte äta eller dricka. Jag tog ut Dino och Rova och lät ‘hans’ hönor Kira och Dora vara med honom i hönshuset. Jag insåg då att han var riktigt dålig och bullade bara upp lite runt om så han låg stadigt. Han ville gärna stänga ögonen och efter ett tag böjde han nacken och lutade näbben mot ströt. Jag satt där nån halvtimme, klappade, pratade och grät och kunde inte förstå vad som gått snett, sen somnade han bara. Jag önskar så att jag kunnat göra något, att jag kunde ha sett eventuella symtom tidigare. Kanske har det visat sig med små, små saker, som det ofta gör med fåglar, och så har jag inte varit tillräckligt uppmärksam. Tänk om jag missat nåt…

tuppen
Jag har kollat lite på hönssjukdomar men har svårt att hitta nåt som verkar stämma. Ingen annan verkar sjuk. Kan han ha ätit något giftigt? Snälla kommentera om du känner igen nåt eller vet symtomen på förgiftning. Eller kan det vara hjärtat? Men borde man inte se sånt på kam eller andning? Eller att han borde varit trött? Med sjukdom överlag ses ju ofta blek, blå eller skrumpen kam, hängighet, att de äter och dricker mindre eller diarré. Kammen hade fin färg ända mot slutet men en aning blå i toppen längst bak.

Tänk att det kan gå så snabbt, detta kortet tog jag i helgen.
Han har strosat runt här hos oss med sin lilla flock i nästan fyra år. Känns så overkligt. Vår fina, fina Nuppe. Saknar honom så mycket.

Höns på terassen

terassen-hons3
Idag har vi spolat av terassen, för den var rätt grön. Och, ja, det fanns faktiskt en och annan hönsklick där oxå… Det är liksom sånt man får räkna med. Och att de gärna tar för sig och lägger sig och solar där. Eller pockar på uppmärksamheten när man fikar. Trots att man har hela terassen att breda ut sig på ska man ligga i en klump när man solar. Helst knö oxå.

emma
Söta Kira har lagt sig tillrätta med utbredd vinge.

terassen-hons6
Dora blundar och njuter. Vårsolen är ju nåt alldeles extra!

terassen-hons
Jag vet inte vad Nuppe gör, men… de har det bra i vilket fall, våra sötnäbbar.

Höns och moral

hons-vitsippor
Våren är verkligen hönsens tid! Många börjar planera för att skaffa höns och jag tycker det är jätteroligt att hönsintresset ökar! Jag hoppas att synen på höns därmed oxå förändras – från att höns ses lite som slit och släng till att ses som en trevlig hobby där man värnar om hönsens behov och respekterar hönsen som kännande individer. Jag skulle vilja se hönsens status växa!

hons-vitsippor5
För mig är det otänkbart att äta en sån som Dino, eller Dora… Eller en kyckling. En oskyldig liten individ! Och varför skulle jag? Det finns noll anledningar!
Önskar så att alla hönor och tuppar fick leva naturliga liv, sprättandes ute i folks trädgårdar. De trivs inte i industrier. Höns och andra djur borde få leva för sin egen skull. De vill ju leva lika mycket som vi! Varför döda när man inte behöver? Jo, för att det finns en efterfrågan på kött, för att man inte reflekterat över hur man gör annars och för att det är lättare att göra som man brukar och som de flesta andra gör. Men är det en bra anledning att göra nåt bara för att ‘man alltid gjort så’?

hons-vitsippor2
Efterfrågan styr och genom att styra om den till bättre alternativ kan vi göra underverk!! Alltså, vilken makt vi har som konsumenter!!
Det är så lätt att avstå från att äta kyckling. Och ägg från plågade industrihönor. Det kryllar ju av alternativ i helt vanliga mataffärer! En annan fördel med att välja bort kött är att det känns att man är med och bidrar till en bättre värld. Det är bra för moralen. Jag tror att det är bra för empatin (den går att träna upp). Man får ett fridfullare samvete. Och man blir lyckligare, eftersom man själv känner att man styr sin båt. Man måste inget – man väljer! En känsla av makt och frihet! Och en underbar vetskap om att man sparar liv!

hons-vitsippor7
Det känns helt enkelt bra att göra skillnad. Att göra något bra för djuren och klimatet m.m via sina val. Att ta eget ansvar. Att tänka själv och att ta egna beslut. Och det är så lätt!! Börja med nån vegetarisk dag i veckan. Prova och se förändringen! 🙂

Här är lite recept! Vegoteket och Magasinet Vego

Theo och hönsen

adoptera-hund
Det går bra med Theo och hönsen nu! 🙂 Han är superduktig!
Vi tränade i koppel i början, då och då gjorde han lekfulla utfall mot dom som vi nejade bestämt. Sen har det gått fort framåt.
Han tycker inte dom är så intressanta egentligen. Han är betydligt mer fokuserad på eventuella inkräktare, som den beskyddande nallebjörn han är.

adoptera-hund1
Kanske är det något extra med de rumänska f.d gatuhundarna eller så är det bara vi som är så lyckligt lottade att ha fått två så otroligt lyhörda hundar. Så kloka, ödmjuka och lätta att jobba med! Är så nöjda med både dom och Hundhjälpen!

adoptera-hund2
Med en hund som lätt upptäcker ätbara saker får man ju se så det inte blir konkurrens (om eh, ärtorna…). Theo har kommit på att de är mycket goda (vilket även matglade Dino tycker…). Men ingen av hundarna är å andra sidan särskilt resursbevakande, man kan lätt ta ifrån dem ben osv. om det skulle behövas.

adoptera-hund3
Andruska fattade blixtfort att hönsen och parakiterna tillhör familjen. Här känner jag mig helt lugn! Blir hönsen för närgångna (för de är ju inte det minsta rädda…!) går hon lugnt undan och lägger sig på en ny plats.

adoptera-hund4
Oj, här kom nån i full fart! Se upp hönsen! Springa på höns av misstag, ja, den risken finns ju, för när de leker är det rena virrvarret av svansar och rykande grästuvor…

adoptera-hund8
‘Vart tog alla vägen? Hallå?’
Det är så härligt att kunna vara ute tillsammans med både hundar och höns! 🙂

Hönsen fyller 4 år!

bloggen8
Idag blev det tårta! För hönsen fyller 4 år! 🙂 
Eller, jag vet ju inte exakt när de kravlade ur sina ägg för första gången men det borde vara här i dagarna.

bloggen2
Det blev lite blandat plock från köket – havregyn, kokosflingor, linfrön, potatis, solrosfrön, nässepulver, blandat med juice. Succé som alltid! Höns är väldigt tacksamma och gillar det mesta! Häromdagen fick de några kidneybönor, det gillades oxå!

bloggen9
Systrarna Kira och Dora gör det mesta tillsammans. De värper ibland ihop och hittar på diverse hyss. Nedan ‘porträtt’ och presentation av födelsedags-älsklingarna efter dagens ‘tårta’!

bloggen1
Rova, lite barsk både i sättet och utseendet. En självständig dam som älskar att vara ute! Hon och Dino är alltid sist in att gå och lägga sig! Hon hänger mest med Dino, eller snarare, hon går på egna turer och Dino följer efter och försöker hålla koll… Hon är sådär rultig och satt med superlen och fluffig fjäderdräkt… Så go att hålla (även om hon ger lite barska ljud ifrån sig när man lyfter upp henne…).

honsblogg
Genomsnälle, anspråkslöse gentlemannen Nuppe (med matrester i ansiktet) tar hand om alla. En lugn och uppmärksam beskyddare. Han är nyfiken – grejar man i trädgården eller sätter sig nånstans kan han komma fram och helt lugnt bara stå och titta och inspektera. Så eftertänksam liksom. Lägger man ut en filt kan han efter en stunds försiktighet komma och lägga sig där oxå…

bloggen3
Supersöta Kira. Näpen och den minsta hönan. Följer gärna syrran Dora på olika upptåg och viker ogärna ifrån hennes sida. Högst i rang av hönorna och snabb med att hitta ätbara saker.

bloggen4
Dora är den modiga ledarhönan som gärna tar med Kira på äventyr över staketet… Nuppe har alltid fullt sjå med att hålla ordning på dessa två… Dora är uppfinningsrik, kvick och orädd. Hon drar sig inte för att ge sig på en huggorm eller mus. Hon är lik Kira men är lite ljusare i ansiktet och mer rödlätt i fjäderdräkten.

bloggen6
Stilige vinröde Dino är alltid snyggt vattenkammad och redo för fest (nej, mat!). Är alltid först att följa efter mig in i hönshuset när det vankas godis. Tar det för lång tid pickar han otåligt på jackan. Högst i rang, orädd och cool. Han delar inte alltid med sig men är ändå lite gentleman när nån ska värpa, då följer han med in och lägger sig intill redet och väntar tålmodigt. Lätt att hantera och mycket sällskaplig, klappvänlig och kramgo!

Grattis på födelsedagen alla fem! 🙂

Ekologiskt hönsfoder!

ekorekoeko1
Det går framåt! Såg att det nu finns ekologiskt foder till höns på Granngården (vänster bild)! Bättre både för miljön, för djuren och för oss att slippa besprutade livsmedel! Har påbörjat en säck och tyckte det såg rätt gott ut ( 🙂 ), och luktade mycket godare än de vanliga! Och så tycker jag det är bra att det nu finns hönsmat att köpa lite här och var och att det inte alltid måste vara så stora säckar. Jag menar, många har ju faktiskt höns som hobby och har ingen lust att släpa hem stora säckar och hitta plats för dom… när man kanske bara har 5-6 hönor. På Zooplus (höger bild) finns mindre säckar foder och tillskottsfoder. Även snäckskal (för den som inte vill ha en jättesäck). Sen finns ju en hel del hönsgrejer och foder att hitta på Lantbutiken. Var brukar du köpa hönsmat?

Dino hjälper till

krattar
‘Matte, är du på G eller?’ 

krattar1
‘Aaaahh, vad bra, då går vi!’

krattar3
Dino har följt mig som en liten hund idag. Vi har krattat, bytt gödselbrädan och gått och skrotat lite sådär på måfå, typ knipsat lite i saker som sticker ut eller sticker upp.

krattar4
En liten paus tog vi emellanåt. Skönt att bara sitta och filosofera lite. Det är viktigt att bara vara ibland!

krattar5
De andra hjälpte förstås oxå till lite. Sprätte ut löv där det inte skulle vara löv och gjorde det kalt där det inte skulle vara kalt… Ja, du vet…

krattar6
‘Och vad finns det här?’
Finns det nåt nyfiknare djur än höns? Korgar är ju så otroligt roliga. Och farliga! Man kan, av erfarenhet, fastna med klon när man gör ett rede inne i dom, eller… ähum, så får man hela korgen över sig och kommer inte ut…!

Post Navigation