Blogg om höns och lantliv

Archive for the category “Filosofi och pepp”

Älska djur på riktigt!

hons-som-hobby
Sitter och funderar över hur man kan få bort stämpeln ‘produktionsdjur’ på höns och istället införa stämpeln ‘husdjur/familjemedlem’… Hönor är intelligenta, omtänksamma, vackra, tillgivna, kommunikativa och sociala. Vi skulle inte acceptera att vi höll papegojor eller undulater instängda i fabriker för att producera kött och ägg för oss, eller?, så låt oss inte acceptera det med andra fåglar heller. Skippa kyckling, och skippa ägg som kommer från utnyttjade hönor. Levande, kännande individer hör inte hemma i industrier! Det är extremt oetiskt att hålla oskyldiga individer fängslade för att de ska bli mat till oss, sån mat vi inte ens behöver! Varför utnyttja och plåga när vi inte måste? Vi lever ju inte på stenåldern längre… och idag kryllar det av vegetariska och veganska alternativ, i helt vanliga mataffärer! Att ta sig friheten och passa på att utnyttja andra som inte kan föra sin egen talan är bland det allra värsta man kan göra!

Om alla i Sverige skulle äta vegetariskt bara EN dag i veckan skulle 20 miljoner djur slippa plågas och dö. Varje år. Du förstår vilka summor det handlar om… och hur otroligt lätt det är att påverka och att rädda liv!
Så snälla, älska och respektera djur på riktigt – ät så mycket medvetet och veganskt du bara kan, bara gör det!

Meningen med livet

meningen-med-allt
I dag blev det djupt! 🙂 Egentligen tror jag inte man ska fundera så mycket på vad meningen med livet är. Livet är tillräckligt komplicerat som det är och man kan lätt bli förvirrad om man funderar för mycket. Men vad jag tror så är meningen nåt så enkelt som att man ska ha det bra. Jag tror det var så det var tänkt. Att vi ska trivas, må bra, ha trevligt, roligt, tillfredsställande, intressant, känna gemenskap och att uppskatta saker. Meningen kan säkert vara olika för olika människor och man kan ha flera meningar/syften. Men om man känner sig vilsen i frågan kan man prova att göra något för andra. För jag tror att det är den andra delen av meningen med livet – att göra något gott för andra – djur, människor eller miljön. Jag tror att det är meningen att vi ska förgylla varandras liv.

Har det hänt jobbiga saker kan man lätt tappa meningen. Kanske hjälper det då att helt enkelt inse att det inte finns nån särskild mening med livet, så man får bara försöka att ha det bra och inse att man kan bli starkare och lära sig av vissa saker. Och efter att man haft det jobbigt är det lättare att efteråt uppskatta saker igen, och då uppskattar man gärna lite enklare saker och den förmågan är verkligen bra. Det är som när man varit sjuk uppskattar man att man är frisk, om man förlorar nån uppskattar man mer de man har kvar och om en vän sviker kanske man lär sig vad man ska se upp med och lär sig uppskatta andra som bryr sig osv. Kanske hade det varit svårare att uppskatta saker om allt var toppen hela tiden? Sen kanske man ibland bara ska inse att livet är orättvist, att man inte kan få allt (men mycket), och acceptera det, men att det finns annat som är bra.

meningen-med
Men en sak jag funderat på. Jag kan inte tänka mig att hönor, grisar och kor blev till för att vi människor ska stänga in dem i sterila, trånga fabriker. Det kan inte vara meningen! Det kan inte vara meningen att vi ska skaffa vår mat genom så gravt utnyttjande och långdraget lidande. Inget annat ‘djur’ gör så. Man kan äta kött, kanske var det meningen i små doser som vid jakt eller självhushållning. Men man kan lika gärna skippa det, precis som det gjorts i urminnes tider och fortfarande görs i många kulturer, det går oxå bra. Men det kan inte vara meningen att vi ska äta så mycket kött och fisk att haven blir övergödda och utfiskade, regnskogen skövlas och växthusgaserna stiger… Någon sa nån gång ”jordens resurser räcker för våra behov men inte för vår girighet”.

Jag tror det är meningen att även djur ska må bra och att de ska finnas för sin egen skull. Varför skulle de annars ha förmågan till att känna, bilda vänskapsband och kunna njuta av saker (som att sola ihop på terassen 🙂 ). Varför… om det ändå bara var tänkt att vi skulle äta upp dom redan som små kycklingar?

meningen-med-livet
Jag tror att det var tänkt att vi människor skulle leva här på jorden tillsammans/i harmoni med djuren och naturen. Inte som nu att vi tror att vi äger allt och är överhuvuden över djur eller andra människor, utan att vi istället delar den här planeten med dom. Jag tänker, varför skulle alla underbara djur och den fina naturen annars finnas? Om de inte hade något egenvärde? Och varför skulle vackra, kvittrande fåglar finnas, varför skulle intressanta, roliga djur finnas, varför finns det blommor? Jag menar det hade ju räckt med några få djurarter och enkla blommor och ganska enkla, trista färger. Jag tror att det finns där för att vi ska uppskatta dom. Jag tror att det är tänkt att vi ska tycka om och respektera djuren, och varandra, uppskatta och söka tröst eller få energi från skogen eller havet osv. Jag tror att det är meningen att vi ska ta vara på det vi har alldeles framför oss och göra det bästa av varje situation.

meningen
Frid och fröjd är det ju knappast i världen – kriminalitet, krig, avundsjuka, hjärntvätteri, girighet. Och ett utpräglat djurplågeri.
Man kan välja rätt mycket här på jorden, det är häftigt hur mycket skillnad man kan göra om man vill och om man är många! Man kan välja att inte läsa om allt jobbigt. Men man kan välja hur man själv vill vara och hur man vill se på saker. Man kan välja vad man vill fokusera på och vilken inställning man vill ha. Istället för att klaga kan man välja att göra bra ifrån sig, göra nåt för att göra världen bättre. Det ger oss oxå meningsfullhet. Mening är glädje. Var inte rädd för att sticka ut eller gå din egen väg. Det är inte meningen att alla ska var likadana. Det blir ju ingen utmaning, och det var kanske dels det de jobbiga grejerna var till för, att ge oss nåt att jobba med, vad vet jag. Härda oss mot nonchalanta, elaka eller likgiltiga männikor. Eller kanske peppa dem att bli bättre? Det hade ju varit en bra utmaning! Vad tycker du är meningen med livet?

Det här med sorg

honsens
Det enda jobbiga med djur är när de är sjuka eller går bort. Jag vet hur jobbigt det är när man förlorat ett djur eller någon annan nära, så jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter, kanske kan det hjälpa någon. Ska försöka att det inte blir för tungt, eftersom jag vill att bloggen i första hand ska vara positiv och i bästa fall ge dig något. Råden passar kanske inte alla eftersom man bearbetar på olika sätt och mår bra av olika saker, men generellt. I annat fall är det kanske bara skönt att veta att det finns fler som känner så mycket för sina djur och att det inte är konstigt att sörja lika starkt eller starkare än som om det vore en människa.

Av egen erfarenhet är de två första dagarna värst. Kan man bara ta sig igenom den första veckan är man redan på god väg. Jag lovar att det blir bättre med tiden!! Det låter osannolikt just när det hänt men det blir bättre. Fast det kräver dock att man stannar upp och låter sig sörja. Kör man bara på som vanligt, utan att reflektera över hur man känner sig, går det inte lika bra sen. Att flytta, möblera om, byta jobb eller begrava sig i aktiviteter är ingen bra idé när man just börjat sörja. Fast jag förstår att folk gör så för att fly från jobbiga känslor. Men tyvärr finns inga genvägar. Man bör inte gå runt sorgen utan rakt igenom, även om det är svårt. Just i det värsta ögonblicket känns det som att inget nånsin kommer bli sig likt igen. Man undrar hur man ska kunna gå vidare. Man undrar kanske t.om hur man ska överleva. Prio ett den första tiden är bara att härda ut! Att ta hand om sig och ta det lugnt så mycket det går. Hitta nån du kan öppna dig för, prata inte med vem som helst. Ibland upplevde jag att det inte hjälpte ett dugg eller t.om kändes värre efter att ha pratat med vissa personer (såna som inte själv har djur, upplevt något liknande eller inte har tillräckligt med empati eller förståelse för ens känslor och vad djuret betytt för en). Acceptera att alla inte har förståelse, så istället för att anstränga dig för att få såna att förstå och sen irritera dig på att du inte når fram, ödsla helt enkelt ingen tid på dom med dina känslor. Välj istället person med omsorg.

honsens1
När vår Atlaz gick bort i höstas gick det någorlunda bra de första timmarna. Tårarna rann men vi kände ändå ett märkligt lugn. Nu slapp han lida. Och vi kände oss trygga med att vi gjort det vi kunnat och att vi hade gjort rätt som lät honom somna in. Jag hade varit lite som en robot senaste dygnet och bara fokuserat på honom. Men efter en stund här hemma började jag landa och fatta vad som hänt. Vad har vi gjort!? Då först började jag tänka på mig själv. Tankarna och paniken kom då som en smäll. Jag insåg att jag aldrig får se honom mer, aldrig få klappa honom mer, att jag aldrig mer kunde ge denna matglade kille något gott och att han som alltid ville vara nära nu inte fick vara med längre. Det definitiva kändes outhärdligt! Kände mig instängd. Ville bara ut. Ville bort. Jag ville vara där han var. Det var hemskt att ha lämnat kroppen. När mörkret kom kändes det ännu värre, jag kände att mörkret skulle kunna kväva mig. Lägga sig som ett lock över mig. Overklighetskänslor.

Andra kvällen kom inte bara känslorna utan även rädslan för själva ångesten. Tänk om jag inte kommer kunna andas? Som att det inte räcker att vara ledsen, nä, man ska få känna att man nog dör själv oxå, riktigt taskigt! Tortyr. Kanske behöver man nåt lugnande i början men det brukar man kanske inte ha hemma. Inte vi i alla fall. Magnus gav mig en stor whisky. Det blev lindringen. Det gick inte att komma vidare med de irrande tankarna, och det är väl tankarna som ger ångest (?). Tankarna luddade ihop sig och jag fick en sån där skön bomullskänsla i huvudet. Och så gick det att sova. För det var jag oxå rädd för, att inte kunna somna. Eller… att vakna mitt i natten i det värsta mörkret. För mig kändes det lite bättre när vi var utomhus, men det är ju svårare att gå ut mitt i natten… Jag kan faktiskt rekommendera whisky. Låt det inte bli en vana bara! Whisky är väldigt ångestdämpande. Men det är verkligen ingen lösning i längden. Bara tillfälligt de där första kvällarna när det är som värst. Har man långsiktig ångest eller mår dåligt finns hjälp att få hos en KBT-terapeut, på vårdcentralen eller privat. Behöver man bara nån att prata med finns förhoppningsvis en vän, annars finns ju alltid präster och jourhavande människor.

honsens2
Ja, det var första etappen. Men i samma veva och ett bra tag efter tampades jag oxå med skuldkänslor. De är nog rätt vanliga och naturliga. Speciellt när det gäller att förlora nån som man har beskyddar- och moderskänslor för, som djur och barn. Man vill så väl och så kan man inte göra mer – otroligt frustrerande! Vilken vanmakt! I början tänkte jag bara på allt som var bra med honom och hur mycket jag älskade honom. Jag ville bara ha tillbaka honom. Och kände mig så hemsk. Jag hade skuldkänslor för att jag skällt på honom när han var jobbig, att jag ibland var trött på honom, för att jag ägnat mer tid åt Andruska och varit mer ömkande om henne (Atlaz klarade sig ju alltid själv, han var ju en sån tuff hund, utan mentalt bagage, det var ju snarare han som beskyddade mig!). Och så skuldkänslor för att vi lät honom somna in. Alltså, hur man än gör i slutet så tror jag man får skuldkänslor! Hade han somnat av sig självt hade vi haft skuldkänslor för det oxå, då hade han ju plågats ihjäl. För att förebygga skuldkänslor – det enda är väl att göra sitt bästa för djuret när det lever. Sköta djuren bra, ägna sig åt djuren, se till att de har roligt och inte är ensamma. Engagera sig. Och att göra den insats man kan när de är sjuka, i samråd med veterinär, och när det inte går bra, be om dennes råd.

Mina skuldkänslor försvann sen. Jag insåg till slut att jag inte är perfekt och accepterade det. Varken människor, djur, situationer, familjer eller vänskap är perfekt. Och det behöver man heller inte sträva efter! Atlaz var inte heller perfekt insåg jag. Och han var ingen lätt hund. Jag tänkte på de gånger han bitit mig, hans okynnesskällande och de gånger han av svartsjuka skrämt iväg Andruska. Fast han var underbar ändå. Han fick ett långt, bra liv och han fick mycket. Sen blev han gammal och hans kropp började lägga av – hjärtat, magen, bakbenen. Efter ett tag accepterade jag  det också.

honsens3
I början gör du rätt i att sänka förväntningarna och kraven på sig själv. Inse att du kommer vara på botten ett tag. Att det är ok. Forcera inget. Haka inte upp dig på att du går och är småarg och lättstött. Det är ok. Dra dig undan men isolera dig inte helt. Känns kanske konstigt att se ett tv-program, träffa nån eller städa lite men det är bra att tänka på nåt annat en stund emellanåt. Man kan ändå inte ta all sorg med en gång, för att orka får man ta lite i etapper. Inse att det inte finns nån quick fix och att det är en dag imorron oxå. Ta gärna ledigt några dagar, eller åtminstone, gör inga fler aktiviteter än det nödvändigaste. Ta det lugnt! Vila, var ledsen, promenera i naturen. Var ensam och ha det tyst. Men hitta nån att prata av dig på.

När Stina gått bort hjälpte det lite att städa hönshuset, att ha nåt annat att tänka på en stund, och att göra något fysiskt så man blir trött på ett bra sätt. Det är säkert bra att gå ut och springa eller träna men det är lätt att man tror att man orkar som förut och så blir man ledsen för det oxå när det går sådär. Och så tror man kanske att det går bra att vara som vanligt när man går på fest, går och gympar, shoppar osv. fast det är stor risk att man plötsligt börjar storgråta och vill hem. Bara så man har det i beräkningen. Sen är sorg stressande för kroppen, så jag tror att det är bra att ta det lugnt mycket i början. Och kanske köpa nåt kosttillskott för man behöver troligtvis mer näring.

honsens6
I början tänker man inte på nåt annat än den som gått bort. Andra saker kan kännas meningslösa. T.om det man brukar tycka om. I början kommer det såna starka vågor av sorg, som bara kommer, närsomhelst. Och det får man bara ta. Det går inte att lägga ett lock på. Man behöver gråta. De där vågorna kommer ofta i början. Sen kommer de mer sällan men lika starka. Från att ha kännt sig rätt ok kan man plötsligt inte sluta gråta… Efter ännu längre tid är det inte så starka vågor. Så om det är nån tröst eller hjälp när det är som värst – tänk att det blir bättre sen. För det blir det, hur svårt det än är att förstå. Man accepterar till slut. Man klarar av mycket och man läker. Tankar på den som lämnat en och saknaden finns kvar länge, men det kan man leva med även om det hänger kvar längre än ledsamheten. Det hänger med en sen som ett ärr. Det är jobbigt, värst första månaderna, men det blir bättre även när det gäller saknaden. Man får ett annat perspektiv efter ett tag. Och när man kommit igenom sorgen på ‘rätt sätt’ känns det så skönt att man klarade av det. Och när man stundvis är glad blir man gladare för det än innan. Man inser vad som är viktigt. Man får ett annat prio. Hör gärna av dig om du har frågor! Styrkekram till dig som sörjer ett djur!

Höns och moral

hons-vitsippor
Våren är verkligen hönsens tid! Många börjar planera för att skaffa höns och jag tycker det är jätteroligt att hönsintresset ökar! Jag hoppas att synen på höns därmed oxå förändras – från att höns ses lite som slit och släng till att ses som en trevlig hobby där man värnar om hönsens behov och respekterar hönsen som kännande individer. Jag skulle vilja se hönsens status växa!

hons-vitsippor5
För mig är det otänkbart att äta en sån som Dino, eller Dora… Eller en kyckling. En oskyldig liten individ! Och varför skulle jag? Det finns noll anledningar!
Önskar så att alla hönor och tuppar fick leva naturliga liv, sprättandes ute i folks trädgårdar. De trivs inte i industrier. Höns och andra djur borde få leva för sin egen skull. De vill ju leva lika mycket som vi! Varför döda när man inte behöver? Jo, för att det finns en efterfrågan på kött, för att man inte reflekterat över hur man gör annars och för att det är lättare att göra som man brukar och som de flesta andra gör. Men är det en bra anledning att göra nåt bara för att ‘man alltid gjort så’?

hons-vitsippor2
Efterfrågan styr och genom att styra om den till bättre alternativ kan vi göra underverk!! Alltså, vilken makt vi har som konsumenter!!
Det är så lätt att avstå från att äta kyckling. Och ägg från plågade industrihönor. Det kryllar ju av alternativ i helt vanliga mataffärer! En annan fördel med att välja bort kött är att det känns att man är med och bidrar till en bättre värld. Det är bra för moralen. Jag tror att det är bra för empatin (den går att träna upp). Man får ett fridfullare samvete. Och man blir lyckligare, eftersom man själv känner att man styr sin båt. Man måste inget – man väljer! En känsla av makt och frihet! Och en underbar vetskap om att man sparar liv!

hons-vitsippor7
Det känns helt enkelt bra att göra skillnad. Att göra något bra för djuren och klimatet m.m via sina val. Att ta eget ansvar. Att tänka själv och att ta egna beslut. Och det är så lätt!! Börja med nån vegetarisk dag i veckan. Prova och se förändringen! 🙂

Här är lite recept! Vegoteket och Magasinet Vego

Vi rockar sockorna!

rockar-sockorna
Idag är det Rocka-Sockorna-dagen – ett evenemang som går ut på att bära olika sorters strumpor. I och med detta kan man visa att det är helt ok att vara annorlunda. Och att man inte ska döma någon redan vid första anblick.
Annorlunda är bra! Annorlunda är roligt! 🙂

Enkelhet

parakiter-pasta
Ibland blir man glad för nåt så enkelt som en pastaskruv! Lycka är att ha förmågan att uppskatta enkla saker! 🙂

Att vara eller inte vara…

honsfarstu
…känslosam. Jag är nog mycket av en känslomänniska, speciellt när det kommer till djur. Visst är det en fördel att ha empati och känslor för sina djur – man vill dom allt väl, man ser deras personligheter, man har starka ansvars- och beskyddarkänslor. Och man får uppleva en alldeles speciell connection. Att man har namn på sina hönor gör oxå på nåt sätt att de blir mer personliga, att man ser deras yttre kännetecken, egenheter och karaktärer. Har du namn på dina? Fast det är oxå på gott och ont det där med att de blir så personliga och man fäster sig så…
I bild har vi systrarna Kira, Dora och Kajsa till höger (som inte är med längre).

honsfarstu2
När jag mist ett djur kan jag ifrågasätta varför jag har djur. Är jag rätt person att ha djur? Jag blir så ledsen. Är det farligt att utsätta sig för sorg ofta? Och att ha den där ängsligheten för dom att man ibland snöar in sig och inte kan tänka klart, komma framåt eller kanske inte kunna ta rätt beslut. En höna/tupp – en liten individ, som man utfodrat, städat hos, plåstrat om, sett gå omkring i trädgården och sett bilda vänskapsband med de andra. Ett litet älskvärt djur som vill leva lika mycket som vi vill. Min favorit Stina i bild (som inte heller är med längre) var den mest speciella höna jag haft. Efter det tappade jag gnistan med hönsen, men den kom ju tillbaka efter ett tag. Höns är ju skörare än t.ex en hund, och man har fler så man får sörja oftare, det finns fler faror och de lever oftast inte lika länge (men de kan!) och det är svårare att hitta en fågelveterinär i närheten. En höna kan betyda oerhört mycket, man kan få speciell kontakt. Jag kan absolut förstå om man sörjer en höna eller annat mindre djur lika djupt som en hund.

honsfarstu3
Som du vet har jag jättesvårt för att se djur lida eller dö överhuvudtaget. Börjar gråta när jag ser husdjur som ska avlivas på tv och mår dåligt av att höra om vanvårdade djur på t.ex nyheterna. Bara en bild kan räcka. Jag vill vara upplyst i det stora hela men jag måste skumma igenom snabbt. Det gör för ont och jag blir så stressad och frustrerad av vanmakten. Jag måste blunda. Ofta.
Det är enda nackdelen med djur, att vara så känslig för dom. Jag har t.ex blivit känsligare för att se värphöns och kycklingar i djurindustrin sen jag skaffade fåglar. Och så tittar jag på mina. Kontrasten och orättvisan är uppenbar. Känns galet fel!

honsfarstu1
I bild radarparet Stina och Dino. Fast det är klart att man ska ha djur, trots risken att man måste sörja nån gång. Skulle ju vara oerhört synd att gå miste om så många underbara år och fantastiska stunder för att man tycker det är jobbigt att förlora dom. Och när man har resurserna, varför inte öppna sitt hem för några djur? Känns ju så bra att kunna erbjuda något, speciellt för hemlösa djur. Sorg går ju trots allt över och man klarar och kan komma över väldigt mycket, även om det inte känns så just då. Jag haft några separationer och sorger genom åren men det värsta var efter Stina och nu i höstas Atlaz. Borde man inte bli härdad med tiden? Jag tycker snarare att jag blivit känsligare. Fast jag har ändå blivit starkare. Hur går det ihop?

Kanske gör man klokt i att skydda sig själv och inte bry sig så mycket, så där personligt… ? Jag både vill och inte vill vara ‘avtrubbad’. Kanske ska man inte ha namn på hönsen? Kanske ska man ha färre höns så man därmed har stenkoll på hur de mår och inte heller behöver sörja så ofta? Då kunde man ju gå ‘all in’ och leva närmare dom, ungefär som en hund (fast man kanske inte skulle ha dom i sängen…?). Eller kanske ska man ha fler höns? Se dom mer som en flock. Åh, ja, kanske skulle man ha en stor gård med hönor man adopterat från värpindustrin, som Farm Sanctuary eller Animal Place i USA… Hhhmm. Men det blir ju rätt jobbigt. Och dyrt. För om jag känner mig själv rätt hade jag velat ge dom veterinärvård för det skulle ju behövas. Och så ska man väl helst vara granne med en veterinär…

Hur förhåller du dig till sånt här?

Det går framåt för djuren!! :-)

vegetariskt
Det känns peppigt nu! Djurens Rätt (som jobbar för livsmedelsdjuren – värphönor, kycklingar, grisar, kor m.m) växer så det knakar, köttkonsumtionen minskar och allt fler handlar ekologiskt och medvetet. Och så har några i min familj slutat äta kyckling!! Hurra! Och några har på senaste tiden helt blivit vegetarianer! Även några på Magnus jobb har av etiska skäl slutat äta kyckling. En bra början! Det mest akuta att börja med om jag får tycka. Kycklingar är det mest industrialiserade djurslaget i världen. Extremt lidande, extremt många och extremt sköra. Jag blir hoppfull när folk börjar öppna ögonen!
Om alla i detta land skulle äta vegetariskt EN dag i veckan skulle ca 20 milj. djur slippa lida och dö varje år. Tänk vad så små och enkla förändringar kan göra!!

vegetarisk-mat1
Häromdan satt Magnus med sina kollegor och åt lunch. När en av kollegorna såg att han och den andre valde bort dagens kycklingrätt, sa han ‘ja, om man skulle ta och sluta äta kyckling, jag hittar ingen anledning till att äta det längre.’ Bara så där! Han tänkte på antibiotika, salmonella, bakterier, och hormoner och riskerna med det. Men främst på att det kändes onödigt eftersom det finns andra proteinrika och dessutom nyttigare livsmedel. Det är så små saker, men jag blir så glad när det går framåt! Tänk dig ett samhälle utan utnyttjande, djurplågeri, vanvård, tristess och djurtransporter… Det är faktiskt möjligt! Alltså, är det inte av djuretiska skäl måste vi faktiskt minska på köttet av klimatskäl. Köttkonsumtionen bidrar till 90% (!) av all regnskogsskövling, övergödning och utfiskning av haven samt står för 20% (!) av de globala koldioxidutsläppen. Det finns många fler argument, men i det stora hela – varför välja varor som nån fått lida för när man inte behöver?

Jo, och så är jag glad att vi har hittat det godaste vegetariska ‘köttet’ hittills, det heter Oumph! Prova! 🙂

Snö & tystnad

hus-i-sno
Hoppas du har det bra i snön!
M är iväg på skidresa med jobbet hela helgen och jag och hundarna har några dagar för oss själva.

hus-i-sno1
Väldigt glad för de där slingorna M har satt upp! Det gör så mycket med lite ljus den här mörka årstiden.

hus-i-sno2
Lyser kanske inte upp vägen men man ser i alla fall glittret och tillsammans med snön behöver man inte ens pannlampa på kvällarna. Så skönt att kunna gå ut mitt i natten utan att bli mörkrädd!

hus-i-sno4
Fast mörkrädd är jag aldrig med hundarna intill. Hade jag bott helt själv utan hund på landet (nej, det hade jag aldrig) skulle jag däremot hajat till för varenda knakande…

hus-i-sno5
Idag har jag och hundarna en sån där pyjamasdag. Går omkring i myskläder och bara är inne, bortsett från det som måste göras ute då. Slappar, läser, dricker te och nallar från godisskåpet. Inte träffar nån, inte åker iväg, bara är. Såna dagar behövs! Man får nya idéer av tystnad tycker jag. Jag läste i en bok om kraft att när det är rörigt i huvudet, man känner sig stressad, har svårt att ta beslut, komma framåt eller vara kreativ, rekommenderades att man är tyst en hel dag. Alltså inte pratar med nån på en hel dag och är på ett lugnt ställe, helst utan folk. Jag antar att man gärna ska vara länge i naturen och heller inte använda dator och telefon.
Bra tillfälle med en tyst dag när sambon är bortrest, fast vi har väl inte följt det slaviskt (blev lite svårt när jag mötte min granne och våra hundar började leka och så ska man bara nicka stumt (‘mmm, jo, jag leker tysta leken idag’…). Men för övrigt, nu när jag tänker på det, har vi nog haft det ganska tyst. Eller ähum, bortsett från ett telefonsamtal då, och ipaden i sängen, och mobilen, och datorn jag bloggar från. Och att vi inte varit nåt särskilt i naturen. Men ändå känner jag faktiskt att jag fått vissa intressanta idéer denna helg. Det är helt enkelt bra att ta sig tid att bara vara och stanna upp emellanåt. Inte planera in nåt och inte ha så många måsten.

Ha en skön eftermiddag!

Sagolik snö

honsen-pa-vintern
Vad snö vi fått idag! Jag har skottat, pulsat med hundarna på våra traktorvägar och sett dom skutta runt i trädgården. Snö är kul tycker våra hundar. Hönsen däremot ville definitivt inte gå ut idag! Luckan var mest öppen för att dom skulle kunna sitta och titta ut och för att få lite fräsch luft därinne. Och när det ändå inte var så kallt idag blev det ju inte så mycket eldande för kråkorna (?)… Nu är den däremot stängd men lampan får lysa en stund till innan det är natti natti.

hons-i-snon
När alla sitter på pinnen, och det brukar dom göra vid 18-tiden, släcker och låser jag. Har inte sengångarna Dino och Rova lagt sig vid det laget får man forcera det lite – puffa dom lite i baken och visa dom tillrätta. Och dämpa ljuset. Nu tänker du väl att vi är lite väl nördiga (har dom dimmer i hönshuset!?). Nä, alltså vi har två såna där energilampor, som tänds gradvis, så då kan man tända den andra lampan istället så fattar dom att matte vill att man ska gå och lägga sig.

honsen-pa-vintern1
Lampan vid uppfarten har fått ny design… Inte heller dimmer, men något dämpad just nu… Säga vad man vill om snön men saker får liksom en annan mysfaktor!

Post Navigation