Funderar på det här med fred på jorden som alla ju vill ha (speciellt barn, vet du vad jag syftar på? 😉 ) men också mellan kollegor, familj, vänner och som här på landet – mellan grannar och deras djur. Om alla bara bestämmer sig för att vara snälla och förstående – mot både människor och djur skulle allt i världen vara trevligt och lätt. Inga bråk eller krig – bara empati, vänskap och respekt. Solklart enkelt, då har vi löst världsproblemen här på torsdag eftermiddag! Eller?
Jag kommer ihåg när jag var barn, vi är många syskon och min mamma hade dessutom dagbarn. Lite djur på det också, ja du kan tänka dig att det aldrig var tyst hemma hos oss. Min då tonårige bror suckade regelbundet över allt spring och alla barn överallt. En gång vid matbordet fick han nog och slängde näven i bordet och utbrast argt ‘om alla bara är tysta så blir det TYST!!’ Jo, men det låter ju rimligt, bra insikt 😉 . Kanske är det så enkelt? Om alla är snälla så blir det snällt. Tills, någon är dum…! Det är där det faller. Vad gör man då? Jag kan tänka mig vilket dilemma det är för föräldrar till skolbarn. Vad man ska rådge sitt barn och hur man är en bra förebild. ‘Ge inte igen, bry dig inte om honom eller henne, tänk inte på det’… eller ‘Ta ingen skit, stå på dig, ge tillbaka’… Samtidigt tampas man ju med sådant här också som vuxen… så hur ska man göra? Finns det någon gyllene väg? För man vill ju vara snäll men ändå ha rättvisa och inte bli trampad på. Var ska man dra gränsen?
Jag var hos en vän igår som bor i närheten och precis hade förlorat sin katt. Hennes grannes hundar bet den så hårt att den inte gick att rädda. Grannen själv var inne. Hon var så klart jätteledsen men också arg för att han inte har koll på sina jakthundar. Hon hade tydligen sagt till honom tidigare när hans hundar jagat katten. Jag har också sagt till dem en gång för jag var rädd om hönsen eftersom jag visste att den ene bitit en av grannens hönor. Jag frågade då om de ville vara snälla och ha hundarna i koppel när de går förbi oss. De lydde (power, yes!) och har hållt det. Men tydligen bara här…
För jag tycker man ska säga till om man inte är nöjd med någons beteende, i alla fall om det är mycket som står på spel. Man får välja sina strider som det så fint heter. Man kan gärna avväga: Hur farligt är det egentligen att någon blir lite sur på en? Är det värt att riskera mothugg och kanske bli mer arg? Går problemet att ändra på? Hur mycket är den önskade effekten värd?
Vänligt men bestämt ger bäst effekt. Obekvämt ja, men det är bättre det än att lida i det tysta. Tala är guld, tiga surt är silver tycker jag. Nu tycker jag också så klart att personer ibland säger eller gör mindre trevliga saker men det ska mycket till att jag säger det. Det går ju över och jag tycker sällan det är värt det. Sen tänker jag lite att man själv inte så gärna skulle vilja bli tillsagd. Fast jag skulle nog hellre vilja det än att någon går omkring och är besviken på en… hmm.
En idyll med goda grannar kan lätt spräckas när något tråkigt händer, idyllen är skör… Den ‘bitande’ grannen slog tillbaka med saker han inte gillade med hennes hundar och tyckte att de borde haft katten i koppel. Han valde redan från början att inte respektera dem eller deras djur och ville inte se sin egen del i det ens när detta hänt. Ett mer önskvärt scenario hade varit om han varit ödmjuk direkt, både för sina hundar, andras djur och sina grannar.
Hur som helst tänker jag på henne idag, inget ger henne katten tillbaka. För även om ‘prata med varandra’ är guld så räcker det tydligen inte när den andre väljer att inte lyssna.
chickensteps.wordpress.com 