Blogg om höns och lantliv

Det här med sorg

honsens
Det enda jobbiga med djur är när de är sjuka eller går bort. Jag vet hur jobbigt det är när man förlorat ett djur eller någon annan nära, så jag tänkte dela med mig lite av mina erfarenheter, kanske kan det hjälpa någon. Ska försöka att det inte blir för tungt, eftersom jag vill att bloggen i första hand ska vara positiv och i bästa fall ge dig något. Råden passar kanske inte alla eftersom man bearbetar på olika sätt och mår bra av olika saker, men generellt. I annat fall är det kanske bara skönt att veta att det finns fler som känner så mycket för sina djur och att det inte är konstigt att sörja lika starkt eller starkare än som om det vore en människa.

Av egen erfarenhet är de två första dagarna värst. Kan man bara ta sig igenom den första veckan är man redan på god väg. Jag lovar att det blir bättre med tiden!! Det låter osannolikt just när det hänt men det blir bättre. Fast det kräver dock att man stannar upp och låter sig sörja. Kör man bara på som vanligt, utan att reflektera över hur man känner sig, går det inte lika bra sen. Att flytta, möblera om, byta jobb eller begrava sig i aktiviteter är ingen bra idé när man just börjat sörja. Fast jag förstår att folk gör så för att fly från jobbiga känslor. Men tyvärr finns inga genvägar. Man bör inte gå runt sorgen utan rakt igenom, även om det är svårt. Just i det värsta ögonblicket känns det som att inget nånsin kommer bli sig likt igen. Man undrar hur man ska kunna gå vidare. Man undrar kanske t.om hur man ska överleva. Prio ett den första tiden är bara att härda ut! Att ta hand om sig och ta det lugnt så mycket det går. Hitta nån du kan öppna dig för, prata inte med vem som helst. Ibland upplevde jag att det inte hjälpte ett dugg eller t.om kändes värre efter att ha pratat med vissa personer (såna som inte själv har djur, upplevt något liknande eller inte har tillräckligt med empati eller förståelse för ens känslor och vad djuret betytt för en). Acceptera att alla inte har förståelse, så istället för att anstränga dig för att få såna att förstå och sen irritera dig på att du inte når fram, ödsla helt enkelt ingen tid på dom med dina känslor. Välj istället person med omsorg.

honsens1
När vår Atlaz gick bort i höstas gick det någorlunda bra de första timmarna. Tårarna rann men vi kände ändå ett märkligt lugn. Nu slapp han lida. Och vi kände oss trygga med att vi gjort det vi kunnat och att vi hade gjort rätt som lät honom somna in. Jag hade varit lite som en robot senaste dygnet och bara fokuserat på honom. Men efter en stund här hemma började jag landa och fatta vad som hänt. Vad har vi gjort!? Då först började jag tänka på mig själv. Tankarna och paniken kom då som en smäll. Jag insåg att jag aldrig får se honom mer, aldrig få klappa honom mer, att jag aldrig mer kunde ge denna matglade kille något gott och att han som alltid ville vara nära nu inte fick vara med längre. Det definitiva kändes outhärdligt! Kände mig instängd. Ville bara ut. Ville bort. Jag ville vara där han var. Det var hemskt att ha lämnat kroppen. När mörkret kom kändes det ännu värre, jag kände att mörkret skulle kunna kväva mig. Lägga sig som ett lock över mig. Overklighetskänslor.

Andra kvällen kom inte bara känslorna utan även rädslan för själva ångesten. Tänk om jag inte kommer kunna andas? Som att det inte räcker att vara ledsen, nä, man ska få känna att man nog dör själv oxå, riktigt taskigt! Tortyr. Kanske behöver man nåt lugnande i början men det brukar man kanske inte ha hemma. Inte vi i alla fall. Magnus gav mig en stor whisky. Det blev lindringen. Det gick inte att komma vidare med de irrande tankarna, och det är väl tankarna som ger ångest (?). Tankarna luddade ihop sig och jag fick en sån där skön bomullskänsla i huvudet. Och så gick det att sova. För det var jag oxå rädd för, att inte kunna somna. Eller… att vakna mitt i natten i det värsta mörkret. För mig kändes det lite bättre när vi var utomhus, men det är ju svårare att gå ut mitt i natten… Jag kan faktiskt rekommendera whisky. Låt det inte bli en vana bara! Whisky är väldigt ångestdämpande. Men det är verkligen ingen lösning i längden. Bara tillfälligt de där första kvällarna när det är som värst. Har man långsiktig ångest eller mår dåligt finns hjälp att få hos en KBT-terapeut, på vårdcentralen eller privat. Behöver man bara nån att prata med finns förhoppningsvis en vän, annars finns ju alltid präster och jourhavande människor.

honsens2
Ja, det var första etappen. Men i samma veva och ett bra tag efter tampades jag oxå med skuldkänslor. De är nog rätt vanliga och naturliga. Speciellt när det gäller att förlora nån som man har beskyddar- och moderskänslor för, som djur och barn. Man vill så väl och så kan man inte göra mer – otroligt frustrerande! Vilken vanmakt! I början tänkte jag bara på allt som var bra med honom och hur mycket jag älskade honom. Jag ville bara ha tillbaka honom. Och kände mig så hemsk. Jag hade skuldkänslor för att jag skällt på honom när han var jobbig, att jag ibland var trött på honom, för att jag ägnat mer tid åt Andruska och varit mer ömkande om henne (Atlaz klarade sig ju alltid själv, han var ju en sån tuff hund, utan mentalt bagage, det var ju snarare han som beskyddade mig!). Och så skuldkänslor för att vi lät honom somna in. Alltså, hur man än gör i slutet så tror jag man får skuldkänslor! Hade han somnat av sig självt hade vi haft skuldkänslor för det oxå, då hade han ju plågats ihjäl. För att förebygga skuldkänslor – det enda är väl att göra sitt bästa för djuret när det lever. Sköta djuren bra, ägna sig åt djuren, se till att de har roligt och inte är ensamma. Engagera sig. Och att göra den insats man kan när de är sjuka, i samråd med veterinär, och när det inte går bra, be om dennes råd.

Mina skuldkänslor försvann sen. Jag insåg till slut att jag inte är perfekt och accepterade det. Varken människor, djur, situationer, familjer eller vänskap är perfekt. Och det behöver man heller inte sträva efter! Atlaz var inte heller perfekt insåg jag. Och han var ingen lätt hund. Jag tänkte på de gånger han bitit mig, hans okynnesskällande och de gånger han av svartsjuka skrämt iväg Andruska. Fast han var underbar ändå. Han fick ett långt, bra liv och han fick mycket. Sen blev han gammal och hans kropp började lägga av – hjärtat, magen, bakbenen. Efter ett tag accepterade jag  det också.

honsens3
I början gör du rätt i att sänka förväntningarna och kraven på sig själv. Inse att du kommer vara på botten ett tag. Att det är ok. Forcera inget. Haka inte upp dig på att du går och är småarg och lättstött. Det är ok. Dra dig undan men isolera dig inte helt. Känns kanske konstigt att se ett tv-program, träffa nån eller städa lite men det är bra att tänka på nåt annat en stund emellanåt. Man kan ändå inte ta all sorg med en gång, för att orka får man ta lite i etapper. Inse att det inte finns nån quick fix och att det är en dag imorron oxå. Ta gärna ledigt några dagar, eller åtminstone, gör inga fler aktiviteter än det nödvändigaste. Ta det lugnt! Vila, var ledsen, promenera i naturen. Var ensam och ha det tyst. Men hitta nån att prata av dig på.

När Stina gått bort hjälpte det lite att städa hönshuset, att ha nåt annat att tänka på en stund, och att göra något fysiskt så man blir trött på ett bra sätt. Det är säkert bra att gå ut och springa eller träna men det är lätt att man tror att man orkar som förut och så blir man ledsen för det oxå när det går sådär. Och så tror man kanske att det går bra att vara som vanligt när man går på fest, går och gympar, shoppar osv. fast det är stor risk att man plötsligt börjar storgråta och vill hem. Bara så man har det i beräkningen. Sen är sorg stressande för kroppen, så jag tror att det är bra att ta det lugnt mycket i början. Och kanske köpa nåt kosttillskott för man behöver troligtvis mer näring.

honsens6
I början tänker man inte på nåt annat än den som gått bort. Andra saker kan kännas meningslösa. T.om det man brukar tycka om. I början kommer det såna starka vågor av sorg, som bara kommer, närsomhelst. Och det får man bara ta. Det går inte att lägga ett lock på. Man behöver gråta. De där vågorna kommer ofta i början. Sen kommer de mer sällan men lika starka. Från att ha kännt sig rätt ok kan man plötsligt inte sluta gråta… Efter ännu längre tid är det inte så starka vågor. Så om det är nån tröst eller hjälp när det är som värst – tänk att det blir bättre sen. För det blir det, hur svårt det än är att förstå. Man accepterar till slut. Man klarar av mycket och man läker. Tankar på den som lämnat en och saknaden finns kvar länge, men det kan man leva med även om det hänger kvar längre än ledsamheten. Det hänger med en sen som ett ärr. Det är jobbigt, värst första månaderna, men det blir bättre även när det gäller saknaden. Man får ett annat perspektiv efter ett tag. Och när man kommit igenom sorgen på ‘rätt sätt’ känns det så skönt att man klarade av det. Och när man stundvis är glad blir man gladare för det än innan. Man inser vad som är viktigt. Man får ett annat prio. Hör gärna av dig om du har frågor! Styrkekram till dig som sörjer ett djur!

Annonser

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: