Blogg om höns och lantliv

Från misär till lycka – en berättelse om burhöns

Hej hönsvänner!

Jag vill dela med mig av den här fina berättelse som jag fick via mail från en annan hönsvän, om hur det gick till när hon räddade några burhönor: 

”Jag ska göra ett försök att kortfattat berätta om allt som har hänt här hos mig sedan i slutet av november förra året, då jag hämtade hem tio stycken vita värphybrider som levt hela sina liv i burar. De var då 47 veckor gamla och skulle om några veckor skickas till slakt då deras uttjänta kroppar snart inte längre skulle kunna förmås producera ett monsterägg om dagen. Jag hade länge känt att det skulle ge mig så väldigt mycket att få ge några av dessa hönor ett liv i frihet.

Eftersom jag aldrig varit hönsägare innan så var det mycket att ordna med och hinna lära sig före hönornas ankomst. Jag ville så klart att de skulle få bo så fint och bekvämt som möjligt, med ett stort och värmeisolerat hönshus och en stor säker rastgård att vistas i när de ej kunde vara ute fritt i trädgården tillsammans med mig.

Genom en väninna till mig som har stor och långvarig erfarenhet av att hjälpa före detta burhöns fick jag numret till ett hönseri med buräggs-produktion. Jag ringde och hörde mig för när hönorna skulle gå till slakt och frågade om möjligheten fanns att då innan få köpa några stycken.

Så här såg hönorna ut precis när de sluppit ut ur sina burar.
Så här såg hönorna ut när de sluppit ur sina burar.

Jag åkte till hönseriet med mina medhavda lådor som mannen jag pratat med på telefon tog med sig in i hönsstallet medan jag väntade kvar utanför. Jag skulle aldrig själv kunnat gå in och välja ut de hönor som skulle få komma ut ur helvetet där inne. Jag tog några steg in i byggnaden för att se hur det såg ut men längre än så kom jag aldrig innan tårarna började rinna och paniken tvingade mig att gå ut igen.

Jag fick med mig tio stycken bleka, mycket magra små hönsflickor. De flesta saknade större delen av sina fjädrar. Det såg ut att göra fruktansvärt ont för dem att värpa sina ägg, något som dom är tvungna att göra varje dag, antagligen för resten av sina liv. Det var tydligt att de inte betedde sig som vanliga hönor, det insåg till och med jag som inte ägt en enda höna innan. De var extremt livliga och antagligen väldigt stressade.

När tre dagar gått var det en höna som fick en stjärtfjäder bortryckt i samband med att de kivades över bästa platsen att värpa på. Det började blöda och jag antar att det var genom denna händelse som de fick smak på blod och började hacka varandra.

Svea ,en utav de tio vita värphybriderna.
Svea, en av de 10 vita värphybriderna.

Jag visste innan att fjäderplockning och kannibalism förekommer och är ett stort problem inom hönsindustrin. Jag visste att det kunde hända här hos mig och det gjorde det. Men jag var inte förberedd på att det, framförallt känslomässigt, skulle bli så jobbigt som det blev. Hela vintern gick och alla hönorna hade till slut blodiga sår i bakarna.

Jag gjorde allt som stod i min makt för att rädda dem. Jag slutade direkt att ge dem vete i ströet då jag läst att för mycket vete i kosten kan utlösa hackning. Även extra utfodringen med grönsaker upphörde jag med. Jag provade tre olika sorters anti-hackspray, riktig tjära, införskaffade en stor och ståtlig tupp, dämpade belysningen, provade salt eftersom saltbrist kan orsaka hackning. Jag provade allt som skulle hjälpa mot detta beteende men ingenting fungerade. I bland var jag tvungen att sära på de hönor som blev hackade eller de som hackade från resten av flocken. Till slut så fanns det ingen annan lösning på problemet än att försöka omplacera hönorna. En eller ett par åt gången fick de så flytta, alla till samma nya hem.

Tupparna som räddades vid samma tillfälle som Lisa och Elsa
Tupparna som räddades vid samma tillfälle som Lisa och Elsa.

Ingen av dessa hönor har sedan ägnat sig åt hackning eller fjäderplockning mer och jag måste erkänna att det är ett stort mysterium för mig att det fungerade så bra med omplaceringen. Det har jag funderat en hel del över. Där bodde redan många hönor med normalt beteende som mina kunde ta efter och där fick de direkt möjlighet att gå ut på gården hela dagarna. Så till slut hade jag bara två hönor kvar här hos mig, plus Assar, min underbara och snälla  brahmatupp. När dessa två hönor började rycka loss alla fjädrarna från Assars rumpa och jag en morgon fick se att han hade ett blodigt sår där bak då var jag tvungen att snabbt ta ett beslut om vad jag nu skulle göra. Jag lyckade få tag i fyra stycken vackra brahmaflickor till Assar och burhönorna fick så också flytta till de andra.

Nu äntligen blev det lugnt i hönsgården! Men jag kände så klart att jag hade misslyckats totalt med min uppgift och jag kände stor sorg och saknad efter mina underbara och goa burhönor! Så efter mycket funderande och ältande så bestämde jag mig för att försöka ännu en gång. Denna gång tänkte jag ta hem endast två hönor till min nu väl fungerande flock med ett lugnt och normalt beteende.

Så för snart en månad sedan hämtade jag och min väninna hem, från ett annat hönseri, 8 hönor samt två tuppar som av misstag hade blivit placerade i burarna tillsammans med sina systrar. De två tupparna hade antagligen aldrig innan dom blev räddade kunnat stå normalt, utan har fått lov att stå hukade med huvudet nerböjt under hela sin tid i bur.

Lisa undrar om det inte är fikadags snart!
Lisa undrar om det inte är fikadags snart!

Jag var självklart livrädd för att det värsta skulle hända här igen när jag sammanförde de två nykomlingarna med mina brahmor. Men denna gång har allt fungerat så bra! De här två hönorna beter sig på ett helt annat sätt än de tidigare. Jag har läst att beteendet mellan de olika besättningarna kan skilja sig åt något enormt. Hönorna är ju hybrider och där deras aktiva beteende kan vara en bieffekt av den framavlade förmågan att kunna producera så många ägg som möjligt under sin korta livstid. Lisa och Elsa som de nu heter är två bruna värphybrider som nu tycks älska att leva! De är ute i trädgården hela dagarna med resten av gänget och det bästa dom vet är att gräva och sprätta i det höga gräset! Assar blev blixtförälskad direkt i sina nya pullor och han är så stolt och mallig över dem.

Elsa
Elsa

Jag är så glad att jag gjorde ett nytt försök med de här två och trots allt det jobbiga som har hänt under vintern och våren så ångrar jag inte en enda sekund. Jag har läst och hört om många som adopterat industrihöns och för dom allra flesta brukar det trots allt gå väldigt bra. Det värmer mitt hjärta att veta att det finns de hönor som får chansen att leva ett liv i det fria.”

 

Single Post Navigation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: