Blogg om höns och lantliv

Saknad vän

min2

min
Saknar min lilla Stina. Hon fattas verkligen i flocken. Att man kan älska en höna så mycket kanske är ovanligt, men så är det. Det kan vara en hund eller en katt så varför inte en höna? Lika mycket individ är det. Jag saknar hennes rödlockiga mjuka fjäderdräkt, den pyttelilla kammen och de söta runda ögonen. Och hon var så speciell för mig, på flera sätt. 

I början när flocken var ung hade vi Stina och Dino ihop eftersom de andra hackade på dem. Vi provade dem i flocken korta stunder men det var hemskt att se de andra springa efter och hacka på dem så kammarna blödde. De kurade ihop sig i ett hörn mot varandra med huvudena neråt (ett litet jack på näbben blev kvar som minne av denna tid). Stina var lite ynklig och vi fick stödmata henne eftersom hon växte så sakta och åt så lite. Det blev att vi ofta satt en stund med dem i knät, kanske därför de blev mer tama. Eller så har det med rasen att göra. Jag fick i vilket fall ett starkt band till henne med mer ömmande beskyddarkänslor.

Dino växte snabbt upp, tuffade till sig och gick sen om Nuppe i rang. Stina växte också till sig och de accepterade henne, men hon förblev liten med lägst rang. Hon vek snabbt undan hellre undan än att stöta sig med någon i flocken. Jag har aldrig sett henne hacka på någon. Hon var helt enkelt så GOD. Hon förtjänade så mycket. Hade velat skydda henne från allt. Är så ledsen att jag inte lyckades. Jag hade sett fram emot flera år ihop. 1,5 år är för kort. Känns så grymt att hon inte får vara med längre. Jag längtade redan efter att få se hela gänget springa ute tillsammans till våren. Jag hade velat umgås med henne i sommar också – med grönska, mys i knät eller vilandes på altanen intill våra fötter. Med upptäcktsfärder, fjärilar, trädgårdsarbete och kaksmulor.

Stina var levnadsglad, självständig, godtrogen, uppmärksam och klipsk. Hon var liksom alltid så med. Och orädd… Om någon av våra hundar kom för nära kunde hon rusa fram och resa ragg och göra utfall! Hon var ofta precis vid benen och när man skulle mocka var hon gärna på själva skyffeln. Hon kunde titta en i ögonen, lite granskande som för att stämma av, så gulligt. Skulle vi hämta godis kunde hon gå baklänges och titta uppåt, helt fokuserad på skålen. Då fick man se till att inte råka trampa henne på tårna…

Och så det här med spaden, som blev hennes grej. När jag gick ut med spaden såg hon det direkt och sprang efter i ilfart. Ingen annan förstod sambandet: spade = ev. mask. Hon lärde sig det efter bara en gång. När jag skulle gräva var hon så ivrig så jag fick lyfta bort henne några sekunder så jag hann få i spaden innan hennes fötter var där igen. När väl lite jord var borta var hon blixtsnabb att dra ut en mask. Jorden från spaden skulle också sprättas ut! De andra kunde gå i närheten och fortfarande inte förstå poängen. Höll jag upp med grävandet en stund tittade hon undrande upp på mig, som om hon frågade ‘varför slutar du?’.

Stina var anspråkslös och tog tacksamt emot allt man ordnade för dem. Var hon än var hittade hon något hon gillade. Hon var påhittig och var den som var snabb med att hitta ätbara saker. Insekter stod högt upp på önskelistan. Hon var den enda som sprang omkring och jagade fjärilar.
I höstas gjorde vi ny inredning till hönshuset. När vi hade fixat ett nytt galler mellan sovpinnen och gödselbrädan kom Stina på att hon kunde krypa under detta snedställda galler och göra sig ett eget litet krypin där. Medan alla andra tråcklade sig upp till pinnen och kivades om bästa sovplatsen på kvällarna kröp hon lugnt in och lade sig i sin egen lilla vrå. Hon gick också dit när hon skulle värpa, fast till andra sidan brädan. En sovplats och en värpplats. Fick fylla på ofta med spån så att hennes ‘rum’ var fräscht… Första kvällen hade jag särskilt svårt för att se hennes sovplats tom.

Jag vet att jag har en härlig flock kvar plus våra underbara djur härinne som ger glädje, så det kommer snart lättsammare inlägg till er, det lovar jag.
Ville bara lätta hjärtat lite och få hedra min älskling.

Single Post Navigation

7 thoughts on “Saknad vän

  1. Vilken vacker elegi över en saknad familjemedlem.

  2. Jättefint skrivet. Jag saknar också min svarta dvärgkochinhöna Ingalill. Hon var speciell❤

  3. Vissa djur finns där i hjärtat, alltid….och visst kan man sakna en höna som man saknar en hund eller katt….hönsen är underbara varelser….helt ljuvliga! kram!

  4. En jättefin hyllning. Så ledsamt att förlora en älskad familjemedlem…..för visst kan även en höna vara just en det!
    Styrkekram till er

  5. Tack alla. Vad gulliga ni är. Kram.

  6. Eva-Karin on said:

    Men NEJ!! Har Stina gått bort? Sååå sorgligt! Det var en speciell höna även för mig… Den första jag klappade och fick hålla. Det var verkligen speciellt att få träffa er och flocken i somras och då visste jag inte att jag snart skulle ha en egen liten flock att skydda. Stackars er! Förstår att det är sorgligt nu. Kramar!

  7. Hej Eva-Karin,

    Ja, det är så sorgligt. Har aldrig känt sådan sorg för ett husdjur förut, trots att jag haft många, de flesta när jag var barn i och för sig. Hon var väldigt speciell. Det är något mer också, svårt att sätta ord på, det där med beskyddarkänslorna. Och att hon tydde sig mkt till mig. Jag älskade henne så mycket! Det gick så fort, jag hade svårt att ta att hon bara försvann. Och att jag inte hade varit så mkt med henne dagen innan, hade varit inne hela den dagen pga vädret. Och på morgonen dagen efter, en lördag, tittade jag bara till dem snabbt för vi skulle ju snart ut igen. Stina var först, så bråttom ut i trädgården. Jag hann inte umgås med henne eller ge henne nåt gott den dagen och det känns jättejobbigt.

    Men vi tittade på dem vid frukosten och allt var bra, såg Stina med de andra som gick och drog i sin favoritplanta och krafsade frenetiskt efter goda grejer som bara hon gjorde. En stund senare var hon död. Känns fruktansvärt. Hade känts lättare tror jag om hon varit sjuk eller gammal. Då hade jag också hunnit förbereda mig lite och ösa på extra kärlek det sista. Så ledsen att hon fick så kort tid. Känns så orättvist att hon inte får vara med längre. Så ofattbart att se denna levnadsglada, pigga, kvicka och kloka ligga där helt stilla. Att allt liv bara försvann.

    Jag hade inte anat detta, hade hoppats på flera år ihop.

    Roligt att du skaffade höns efter det. Var trevligt att få visa dig dem och berätta om dem. Bra att vi kunde vara till hjälp. Höns är så underbara och de är värda så mycket. Skönt att dina blev bra efter sina ögoninflammationer, såg ditt andra inlägg, vilket jobb du gjort! Ser att ni är väldigt bra hönsägare. Mkt engagemang!

    Kramar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: